Flickan

Meddelanden i min mobil. Plingar till från håll och kanter. Pojkar som vill bjuda ut mig. Pojkar som inte förstår klockrena vinkar. Pojken som inte förstår explicita vinkar ens en gång.

Men vad ska jag göra? Sitta hemma i min bur och grämas över omständigheter som - "One wants. Doesn't get." Nej. Så jag försöker leva som andra. Andra mer normalt funtade människor.

Jag låter mig bjudas ut. Ler. Konverserar. Låter mig hånglas upp. Välkomnar erbjudanden i väntan på bomber.

2004, sensommar och Bomben träffade mig rakt i huvudet. I huvudet men inte bara där. I hjärtat. I blodet. I lederna. Mellan benen. Gav först styrka kraftig nog att övervinna krig. Lämnade kvar söndrade remsor av ofullkomlig människa.

Jag lät honom hålla om mig. Lät honom hålla mig vaken fram mot tidiga mornar. Lät honom dansa tätt intill mig genom sena nätter. Absorberade hans varje stavelse. Såg honom kippa efter andan när jag tryckte på hans knapp. Såg honom sova med morgonljus över hans brunbrända kropp. Den som vandrat i spanska landskap i månader.

Tillsammans gick vi på folktomma gator. Sjöng med våra falska stämmor. Sjöng in morgnar. Skrattade åt livet och åt alla döda människor i vår studentstad. De som inte fattade nånting. De som inte genomskådat livet. De som aldrig hade potential nog att bli så fantastiska som vi.

Som återfunna syskon lekte vi oss genom dagarna. Tog det lugnt och sa att vad som än hände så skulle vi alltid finnas där för varann. Var den här resan än skulle visa sig leda. Alltid.

Så från en dag till en annan lyste han med sin frånvaro i mitt liv. Dagar gick, veckor passerade. Augustis indiansommar omvandlades till ledsna novemberregn. Jag kände panik men visade kyla. Släppte inte fram tårarna som ville ut ens för min bästa tjejkompis.

Jag ville inte vara efterhängsen. Tänkte att jag är många saker men inte den efterhängsna bruden. Men fan vad jag sparkade på mig själv. Jag var fanimej värd en förklaring. En förklaring för att kunna gå vidare. Vem vet, chansen var liten men det kunde även ha handlat om ett missförstånd. Miss i kommunikationen.

Tröstade mig med att det blir nya bomber. Tröstade mig med att jag var ung. Inser nu att jag var bombat dum.

Gamla människor säger att sånt händer max 2 till 3 gånger under en livstid. Så snälla du. Nöj dig aldrig med tystnad. Kräv svar. Och kräv dem fort. Låt inte tillfället passera.

26 år och den senaste tiden har jag känt hur min kropp stundvis retirerat till en liten flickas. Blir förvånad varje gång den känslan kommer. Medvetandet greppar inte vad som hänt. Motoriken är en unges men kroppen är en kvinnas. Det funkade när man var fjorton... Men nu. Nu är den där lilla flickan frånstötande malplacerad. Hon måste ut. Hon måste lämna plats. Plats åt en mognare, mer medveten och inte så navelskådande människa.

Låt utdrivningen börja.