Död

Tid rinner iväg. En månad är som en vecka. En vecka är som en dag. En dag är som en timme. Så funkar tiden här bland alla underbara människor, fantastiska platser och jobb som jag försvinner i.

Jag är fortfarande helt hänförd av att va här. Åkte i JJ:s bil mot Long Street vid skymningen på söndag kväll och kastade en blick mot berget. Kvällen var varm och himlen molnfri men på berget hade molnen upplösts till en form av dimma som rann ner över kanterna som ett vattenfall.

Sen satt vi på utomhusbion Pink Flamingo. På en takterass mitt bland skyskraporna men med berget fortfarande synligt framför oss. Skärmen visade Karate Kid. Jag älskar den gamla klassikern.

Redan i lördags hade P skickat ett meddelande via Couch Surfing. Sa att han och några av hans vänner skulle upp på Lions Head på måndag. Dricka vin och se solnedgången och att han ville ha mig med. Lade till att jag kan bjuda in B också så hon kan berätta några saker för oss om stjärnorna. Jag återgav informationen till B som var på. På fram tills kvällen kom och det snart var dags att åka. Då kom hon plötsligt på att hon skulle ha ett affärsmöte hemma på kvällen.

Så det blev bara jag. Han kom förbi mitt hem och plockade upp mig. Vi åkte upp mot parkeringen som ligger högt över staden bara den. Jag fick lock i öronen. Framme och jag undrade var hans kompisar var. Nej, de hade dragit sig ur, lät det nu. Alla utom en som skulle bli lite sen. P hävdade att han glömt sin mobil hemma så han lånade min till att ringa kompisen som inte svarade. Visade mig istället vad han tagit med sig: vin, ost, kex, färska aprikoser, och mozarella/tomat sallad. Själv hade jag tagit med jorfgubbar, salt n' vinegar chips och vatten. Jag fick en känsla av att det här var planerat från början. Att det egentligen bara skulle bli han och jag.
Jag tog upp kameran. Bara för att se att jag glömt minneskortet hemma i datorn. Surt som fan. Men vi tog bilder ändå. Jag inbillade mig att de ändå ska finnas på kameran. Då och då tog han kameran ifrån mig. Och fotade mig. Det blev bra bilder. Precis som bilderna han tagit på mig i torsdags när vi gick ut. Jag tänkte på vad nån sagt till mig - Att man bara tar bra bilder av personer man gillar för att man ser dem på bästa möjliga sätt. Cheesy thoghts, cheesy me.

När toppen närmade sig blev det riktigt jävla brant. Man klättrade rakt upp och jag började ifrågasätta hur i helvete vi skulle ta oss tillbaka sen i mörkret. Och han typ bara - Ta det lugnt, det kommer gå bra. Månen lyser upp mycket, du vet.

Det var en lång och fysiskt utmattande klättring. Han gick före mig och ropade då och då "X, come on! One more step." Fettot som bor i mig gjorde sig påmint. Jag förstod att han hade förväntat sig mer av mig. För han sa: Me myself was exhusted by the dancing last Thursday. But you, you just went on and on the whole night and I thought to myself - Damn, that girl is fit!" Jag förklarade att när det kommer till dans så känner jag ingen utmattning. Det är bara så kul så jag kan hålla igång en evighet. Vandring i branta berg är en annan sak.

Mitt i vår klättring hörde jag baby skrik och tänkte - Nej, det där kan bara inte va vad jag tror jag hör. Men mycket riktigt, En man kom nedför berget med en bebis i sele på magen. Jävla folk alltså! En sak om han själv snubblar, faller och dör. Men att riskera att krossa ett oskyldigt spädbarn i det eventuella fallet. Fy fan...

Vi var nästan uppe och P tog bilder på mig i segerpose. Jag kände mig som en champion som tagit mig så långt och som nu med största säkerhet snart skulle vara uppe. Men solen gick ned redan då. Vi stod på den platsen och såg den sänka ner sig i havet. P höll om mig. Pillade mig bakom örat störande nog också. What the fuck? Ska du använda dina händer till nåt så använd dem till nåt bra din fjant, tänkte jag.

Sen var vi rakt uppe på toppen och jag kände adrenalinet rusa. Adrenalinet rusa och håren på armarna resa sig. Såg ner över staden långt, långt nedanför. Vi snackar hundratals meter. Skuggorna från bergen, rörelsen av vågorna i havet, lamporna som en efter en tändes i stan som sträckte ut sig åt båda håll, ut i en evighet. Himlen som skiftade mellan rosa och pur pur. Horisonten som var en bred glödande röd linje. Man liksom såg att jorden är rund.

På skakiga ben satte jag mig ner på platsen p hittat. Vända mot havet och han tog fram vinet och maten. Innan hade hans kompis otroligt nog ringt. Han var på väg. Vi hade börjat med vinet, jordgubbarna och aprikoserna när hans kompis kom. Vacker svart man i bar överkropp. Hade samma namn som en världskänd hip hop musiker. Såg ut som honom också. Jag tog hans hand när han plötsligt drog mig som om han skulle kasta ut mig över kanten. På skämt... Jävla idiot. Jag blev upprörd. Sa: Fuck! That's no fun. Don't do that again!" Snubben skrattade. P på min sida, tyckte han skulle be om ursäkt. Jag fick en ursäkt och sen började vi äta och dricka. Snubben som kommit, PH, hade nåt tungt över sig. Pratade om hur glad han var att han inte jobbade dessa fantastiska sommardagar. Att han kunde klättra i bergen och surfa hela dagarna istället. Livet var fantastiskt. Men jag kunde känna hur han under ytan bekymrade sig för att han blivit utan jobb. Det gick att läsa mellan raderna.

Mörkret sänkte sig och folk avlägsnade sig från Lejonhuvudet. Kvar var bara vi, stjärnorna och natten. Jag satt mellan P:s ben lutad mot hand bröst medan han gav mig massage på axlarna. Pratade med PH under tiden. Snubben hade träffat en fransk brud och ville lära sig lite franska fraser. Jag hjälpte honom gärna med det. Förvånad över att han snabbt fick till fint uttal. Sen låg vi där utsträckta alla tre. Dästa av vinet och maten. Halvsov under den bara himmelen.

Sen såg jag en kackerlacka intill mig och freakade. Jag absolut hatar kackerlackor. de väcker de värsta av känslor i mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen när jag ser en. Killarna hade jävligt kul åt det i alla fall. P försökte att inte skratta för mycket utan ta mig i famnen och lugna ner mig istället. Jag tyckte det var dags för oss att gå. Först äter vi upp jordgubbarna som är kvar tyckte P. Tog en näve av dem och började gå bortåt med orden: "I will take a walk around the cliff and eat strawberries before we go." Jag fattade att det var en signal till mig att jag skulle komma efter. Och jag gjorde det.

Placerade mitt på klippan med utsikt åt alla håll kysste han mig. Jag tänkte att det kontextmässigt var ett av mina bästa hångel. Nej, det bästa faktiskt. Det slår toppen av Sacre Coeur och Katarinahissen med flera hundra meter. Teknikmässigt var det helt okay. Men jag konstaterade dystert att killen i fråga inte precis gjorde mig knäsvag.

Så var väskan packad och det var dags att klättra ner. P satte på pannband med ficklampa på mitt huvud. Jag som trott att vägen ner skulle va a piece of cake hade fatalt fel. Man fick verkligen se sig för med var man satte foten för varje steg och jag kunde känna mina ben skaka ända upp i låren. Så mycket belastning som de inte är vana vid. Men samtidigt trodde jag att det gick bra.

Fram tills ena benet plötsligt vek sig när vi fortfarande var i den brantaste delen.

Jag flög.

Rullade runt och flög.

Hörde min kropp slå mot berget.

Försökte få tag i nåt men insåg att jag tappat kontroll.

Farten accelererade.

"Nu. Dör. Jag."

Orden fanns redan i mitt medvetande när jag plötsligt bara såg en stillbild av stjärnhimlen ovanför.

Jag hade landat på rygg i en smal hylla. Mitt medvetande levde faktiskt. Men min kropp? Jo, jag reste på mig. Kände mig lite öm i höfterna. Men det handlade bara om blåmärken. Inga sår som skrapats upp. Vid det laget hade killarna sprungit fram till mig. P som gått bakom och PH som gått framför. P kramade och kramade. "How are you? That was a long long fall!" De var lika förvånade som jag över att jag klarat mig så oskadd ur det. Det var otroligt. Tillsammans satt vi där i mörkret tills jag kände att jag kunde gå igen.

Den här gången sakta sakta. Vid ett tillfälle hade jag valt fel väg och kunde varken ta mig ner eller upp. PH försökte instruera mig om var jag skulle sätta fötterna och hur jag skulle vända kroppen för att ta mig ner. Det var lugnt tyckte P. Sträckte ut armarna mot mig nedanför. Jag landade i dem och han lyfte ner mig sakta.

När vi tagit oss till den säkra leden nedanför undrade PH om det var okay att han sprang i förväg. Det gick bra nu när det var den säkra biten kvar.

Så där gick jag och P hand i hand. Sa inte mycket och jag tänkte att han påminde om mitt ex. Söt och rar men vi har inget att säga varandra. Sorgligt. Jag gick och tänkte på DA istället. Hur pratet skulle flödat där. Hur han hade fått mig att skratta. Hur jag hade gjort mitt bästa för att locka skratt ur honom. Nu brydde jag mig egentligen inte.

Vi nådde bilen och körde till vår del av stan (han bor bara nån gata bortanför mig). Utbytte bara några trötta fraser om hur trött eller pigg man var. Jag var så gott som död. Medan han tyckte att han kunde simma ut i havet så energisk som han kände sig.

Utanför min dörr klev han ut och öppnade upp dörren åt mig. Lite hångel och hans kyssar hade blivit blöta. Me don't like that. Jag ville in och torka mig om munnen.

Han: Maybe see you tomorrow then? Jag: Maybe.