Omständigheter

Jag varken orkar eller känner för det egentligen. Jag bara vet att detta virrvarr av tankar aldrig kommer lämna mig om jag inte får ner dem till ord. Du kan kalla det behov. Behov eller tvångsbeteende - att skriva för att förstå vad som händer runtomkring.

Schweizaren hämtade upp mig tidigt på lördag morgon. Vi åkte på mindre road trip. Genom vinlandskap, mellan bergen. Tills vi anlände vid hans vänners vinkällare. Vin mättes upp i flaskor och korkar trycktes i med en maskin. Närmare 300 flaskor. Det var en lång men angenäm process. Glas fylldes på med jämna mellanrum. Kött och grönsaker lades på grillen. Ostar och bröd dukades fram. Champangekorkar poppades. Och då och då ledde han in mig i skuggan under ett ekträd och vi låg där och pratade om kulturchockar, livsfilosofier och drömmar.

Senare under dagen föreslog han att han och jag skulle åka vidare upp mot hans gård. 300 meter upp i luften där hans egensinniga konstnär till farfar en gång bott. En gubbe som visat sig inkludera schweizaren men inte hans bror i sitt arv. Schweizaren som inte var så intresserad av att driva stället lät brodern take care of the business anyway. Men nu var det bara vi där. Han visade mig runt i rum efter rum av smakfull inredning i huset med utsikt över berg och dal.

Vi promenerade på berget mot ett ställe där det enligt utsago skulle vara ett vattenfall. Jag hamnade på efterkälken och svor. Kämpade med andning och motorik. Tänte jävla bergsfolk till sydafrikaner som hela tiden ska envisas med att springa runt i berg. Kliva upp och upp för vad som motsvara 20 000 ojämna trappor och sätta fötter på stenar man aldrig vet om de är stabila eller ej. Han såg min irritation. Lovade gång på gång att vi snart skulle vara framme och att det skulle vara värt det. Tillslut kunde man höra vattnet. Han tog min hand när vi klättrade ner mot dalen och såg till att mina steg hamnade rätt.

En källa med vackert klart vatten. Jag kastade mig i. Han mer tveksamt. Tyckte det var kallt medan jag tyckte det var underbart "refreshing!".

Efteråt hittade vi en solvarm vit klippa. Och äntligen blev det en första kyss. Det var jag som tog initiativet men hans gensvar var enormt. Och kyssen utvecklades till förspel. Hans hud, den lenaste nånsin. Kroppen välformad och hård. Mina fötter i bäckens vatten när jag kom av hans tunga.

Men... Ingen kondom. Inget samlag. Fast jag aldrig velat överse med den detaljen mer. "Du är i Afrika. Tjejen, du är i Afrika" En röst i mina tankar stoppade mig.

Vi låg på rygg och kämpade med att andas när han sa det - den helt osannolika meningen "I love you" WTF!?!? Min första instinkt var att vända ryggen till så han inte såg mitt förvridna ansiktsuttryck. WTF...? Tystnad. Han: I know that the appropriate thing to say would have been - I like you. I like you much. But what I feel is more than that. "I like you" just won't do.

Och ja. Dittills hade vi bara pratat. Pratat och utbytt långa blickar och sen - allt på en gång.

Vi klädde på oss och gick tillbaka. Hans bror, svägerska och en skön kille till industridesigner från CT var där. I grupp spenderade vi resten av kvällen. Åkte i Jeep upp till en av de högsta topparna och såg skymningen. Åt sen middag, drack whiskey och samtalade om än det ena än det andra. De kom in på teknik och jag kände mig totalt utanför. Snacka vad som helst med mig förutom teknik och natur... Jag hatade att sitta där tråkig och tyst.

Natt och läggdags. Han hade ordnat ett eget rum till mig. Dubbelsäng i vackert rum med trägolv och turkosa väggar. Utanför ena fönstret en enorm buske av med nån slags rosa blommor. På andra sidan berg. Jag vet inte om han väntade på en inbjudan om att dela sängen men tillslut gick han iväg till annat rum. Lika bra tyckte jag som stressat upp en gasig mage.

Jag sov som en utslagen. Vaknade upp på morgonen av regn mot fönstret. Det första regnet den här sommaren. Kort därefter kom han in med kaffe på sängen. Kröp in under mitt täcke och vi pratade afrikaans kultur. Det är svårt att förstå den. Det är som att - En gång flyttade holländska emigranter in i landet, helt rigida när det kom till kristen religion och sånna har de fortsatt att vara. Ironin - Holländare i allmänhet är kanske världens mest liberala folk. Holländska ättlingar i Sydafrika är lika religiösa som folk i Europa var på 1800-talet. Han sa att han hatade att det var så. Folk gifter sig unga för att kunna ha sex utan att familj och vänner ser snett på dem. Och det är en sån skenhelighet. Folk har så klart sex ändå men det pratas inte om det. Han och hans ex hade försökt att bo ihop men ständigt hotats av hennes far som hatade vad de höll på med. Helt fuckin insane. Jag förklarade ett och annat för honom om Sverige och frigjorda flickor. Jag typ: All kredd till dem som knullar som de vill. Amen.

Han har levt mitt i den här sjuka kulturen här men ändå lyckats hålla sig över den och inte dansa efter den. Det imponerar på mig.

Förmiddag och tidig eftermiddag med mat som tema för dagen. Jag blev så mätt så jag skulle kunna rulla hela vägen hem. Tillslut gjorde vi också det fast på hjul. Annan väg denna gång och då och då satt jag som på nålar då vi körde på bergsvägar utan avskärmade kanter. Hamnade på en plats där vi fick utsikt ända bort mot CT. Stannade bilen och han pekade ut vad som var vad. Bergen han bor bakom sattes i perspektiv mot mitt hem.

Han körde in mig i CT och vi hängde resten av kvällen. Chillade hos mig, gick på bio och drack thè på uteställe.

Kom tillbaka hem och jag dividerade med mig själv om han skulle få sova över eller åka hem. Kände att det varit så intensivt det senaste ett och ett halvt dygnet. Att jag nu behövde tid för mig själv.

Ångrade mig i samma stund som jag låst om dörren och han åkt. Tänkte på att ringa honom och be honom vända men valde stoltheten och sa "Nej".

Han lovade att ringa när han kommit hem. 40 minuter skulle det ta. En timme gick och inget ljud. Utanför mitt fönster vindstorm. Jag ringde på hans mobil och nåddes av meddelandet "This number does not exist." Som om nån konspiration valt att radera honom ur mitt liv, bara sådär. Jag ringde gång på gång. Samma meddelande. Klockan tickade på och jag kände paniken. Såg honom framför mig i krashad bil. Såg ambulanser och sjukhus för min inre syn. Sprang till B:s dörr och knackade. Hon sov och jag väckte henne. Berättade om omständigheterna och hur de gjorde mig helt freaked out. Så hon försökte ringa honom från sin mobil. Kom i alla fall fram till röstbrevlådan där hon lämnade meddelande om att jag var orolig, att det var nåt fel på min mobil och att han skulle ringa mig. Kort därefter ringde han. Hans mobilbatteri hade dött. Han var oskadd.

Idag fick jag radera och lägga till hans nummer igen. Först då kom jag ifrån rösten som hävdade att numret inte existerade.

Jag ville träffa honom idag men idag har han andra planer. Vilka berättade han inte. Men nånting säger mig att han är med den rödhåriga. Hon stör där i bakgrunden. Han har sagt det själv - hur hon ringer och smsar. Inget konstigt med det. Det har varit slut i en månad. En månad efter fyra år.

Och det värsta är att jag bryr mig. För första gången på flera år kan jag känna att jag gör det. Jag gör det.