Vad man borde

Jag känner att jag borde skriva mer om mitt uppdrag här. Om arbetet som oväntat lett mig in i kåkstäderna. Om de praktiska problem som detta medfört men hur allt så vackert löst sig.

Jag känner att jag borde berätta om människorna som jobbar för ett värdigare och bättre liv. De som faktiskt redan ändrat på saker och de som aldrig ger sig.

Jag känner att jag borde berätta om ungarna som springer kring mina ben och med oskyldigt glada barnögon ber om min uppmärksamhet.

Jag känner att jag borde berätta om skjulen de bor i. Där vem som helst kan vandra in och ut hur som helst. Om våldet som fattigdomen orsakar men också om värmen som bor där med stora svarta damer som samlas på små gräsplättar under varandras tak.

Jag vill berätta om nyfikenheten och vänligheten. Men också den omvända främlingsfientligheten.

Jag vill berätta om musiken som skapar atmosfären överallt. Om lukterna från varma sopor. Om färgerna och myllret.

Men jag gör inte det och jag ursäktar mig med att jag har ett annat forum där alla de här delarna av mitt liv kommuniceras.

Det som finns kvar här är den osäkra Frou-Frou. Den klantiga, spydiga, självupptagna men livsglada Frou-Frou.

Den pinsamt mänskliga versionen.

Den versionen.

Förlåt min otillräcklighet.