Vägskäl

På torsdag eftermiddag gick jag till mitt mitt möte med ett sinne berett på strid. Fakta var inpräntade. Motivationstal var uttänkta. Jag skulle göra mitt yttersta för att visa mig värdig.

Döm om min förvåning då när vi satt satt där på kontorsstolar i en ring. Jag och tre anställda på organisationen. När generalsekreteraren som höll i mötet sa att det skulle vara avslappnat. Att jag inte hade nåt att oroa mig över. Att de bara skulle berätta vad praktiken skulle innebära och att det sen var upp till mig att bestämma mig för om jag ville göra det. Jobb på mediakontoret. Skriva för deras magasin, planera för och samordna tioårsjubileumet de firar nästa år med musik, teater och olika uppträdanden. Driva på publicering av bok och marknadsföringen kring den i april. Forska. Allt jag bara kunnat drömma om.

Så jag lämnade deras kontor helt nollställd. Kunde aldrig tro att det skulle gå så lätt. Visste inte om jag vågade tro på att de verkligen vill ha mig, bara så där. Jag skulle återkomma med arbetsprov och besked följande dag men som jag förstått det var det mitt om jag ville ha det. Jag tänkte på att de jobbiga sakerna jag ägnat mig åt de senaste veckorna verkligen varit värt det. Som att ta mig in på deras kontor oinbjuden och bara presentera mig själv och min forskning. Nu hade jag redan folk där som kände igen mig. Jag hade träffat andra i deras nätverk som jag kunde referera till. En organisation som är världsbäst i sitt slag... Ger de mig på allvar chansen så tänker jag inte tveka att ta den.

På fredagen skickade jag mail till redaktören och pr-ansvarig där jag sa att jag tar det och att jag ringer generalsekreteraren på måndag när hon är tillbaka.

När fredag kväll närmade sig var jag i upplösningstillstånd. Schweizaren skulle komma och hämta mig. Han hade bokat bord på nån restaurang och efter det skulle ner och se fotbolls VM-festligheterna på Long Street.

B var hemma och M hälsade på. Jag undrade om inte B kunde ta den här dejten åt mig. Själv var jag för nervös. M var snabb att erbjuda sig själv som XX s stand in. Han: Rule number one: "There will be no kissing!" Sen skulle han sitta där och le. Säga: Ja! Ja! och dra i sina lockar. Haha! Han hade ju en gratis middag att se fram emot i så fall tyckte han. Klart han skulle ta det. Vi skrattade så vi vek oss.

Så var schweizaren här. Ringde på mobilen. Jag tog ett djupt andetag och gjorde mig redo för att gå ut. M ville med ut och hälsa på honom och han var ostoppbar. Jag bad honom om att inte va pinsam. Presenterade killarna för varandra när M la till att det var bäst att Schweizaren höll händerna i styr. Fan! Såg hur schweizaren var lika angelägen som jag att komma iväg från denna snubbe.

Så vi gick mot hans bil. En Jeep (!) Åkte till Wembly Square där han bokat bordet på en mycket schyst restaurang.

Vi åt trerätters medan servitören rapporterade om VM-dragningarna mellan rätterna. Sydafrika var rökta - Frankrike och Uruguay... Jag och schweizaren pratade om Kapstaden kontra landet ute i Stellenbosch där han bor. Han gillade Kapstaden men föredrog landet. Jag gillar landet men älskar Kapstaden. Vi pratade om våra familjer och drömmar. Visade sig att han har en nästintill lika tilltrasslad bakgrund som jag. Tyska föräldrar som möttes i Schweiz. Tre syskon. En syster som dog i bilolycka. Familjen som flyttade ända ner till Sydafrika efter det. Han var sex år då. Hade varit tillbaka till Schweiz en gång sedan dess. Lika mycket schweizare som jag är kroat kan man säga. Han sammanfattade sitt fyraåriga förhållande. Sa att de blivit som vänner bara och att han tagit rätt beslut när han gjorde slut för en månad sedan. Sa att han inte var intresserad av att gifta sig som hon ville. Han ville resa runt och se världen. Inte tänka på äktenskap förrän han passerat 30. Jag tyckte det var en klok inställning. Sa att jag inte tror på äktenskap överhuvudtaget. Jag har inte ett endaste lyckat exempel på ett sådant i min närhet. Varför skulle jag själv vilja stänga in mig i ett miserabelt fängelse som det ofta är? Nej, jag sa att om jag träffar någon som det känns rätt med så vill jag bara försöka leva ihop så länge det håller. Inte skapa nån institution av det.

Jag betraktade honom. Hans kroppsspråk och ansiktsuttryck. Behärskat och kyligt, mätt med sydafrikanska mått. Men hans ögon - genomträngade. Nötbruna och väldigt uttrycksfulla. Lyxrestaurang snygg, är det bästa jag kommer på för att beskriva det. Medan han studerat hade han också jobbat på en av de posha vingårdarna som vinexpert. Det märktes på hans sätt att tala och föra sig.

Jag kom tänkte att vi båda är annorlunda. Annorlunda men på helt annorlunda sätt. Han är sjuk på så sätt att han utsätter sig för extrema äventyr. Bergsklättring, flycertificat och cykling ensam genom hela Shwaziland. Jeepen hade han köpt bara för att kunna dra ut långt in i ödemarken om han känner för det.

Efter den fantastiska måltiden tog vi bilen ner till kaoset på Long Street. parkerade den och promenerade i sillburken på området. Polisen hade spärrat av området intill scen. Vi stod och köade ett tag för att komma in men kom fram till att det inte var värt det. Han föreslog istället att vi skulle åka ut till krämområdet Camps Bay.

Så där satt vi med mojitodrinkar på uteservering intill havet. Pratade film och déja vuer med pinsamma tystnader emellanåt. Sånt som gör mig helt off. Jag ville att han skulle ta i mig men han var fan iskall. Jag borstade bort glitter som hamnat på hans axel - ingen reaktion. JJ ringde och berättade att han just hälsat på Charlize Théron. Hon hade kommit till filmstudion. Undrade också om jag ville med honom på Killers konsert på söndag. Visst tyckte jag. Återgick till Schweizaren och återgav telefonsamtalet. Jag sa att Charlize Théron är vacker - så klart. Han: Mm... Not my style. I don't like blonds." Genomträngande blick. När vi sen såg henne på storbilds TV i gudomlig röd klänning tyckte han att röda klänningar inte passar på blondiner. Att de var gjorda för mörkhåriga skönheter...

Vid tolvtiden körde han mig hem via Long Street. Vi stannade för folk som korsade vägen. Och mitt på vägen - DA, snygg professorn. Gick med avslappnade steg utan sällskap. Så vred han ansiktet mot mitt håll och mötte min blick för en halv sekund. En halv sekund, inte mer men tillräckligt för att han skulle hinna se att det var jag. Och det var som om någon hårt och snabbt knöt en näve kring hjärtat mitt. Inget ljud från honom på senaste tiden förutom ett par formella studierelaterade mail. Har liksom gjort det klart för mig att han inte är intresserad av mer. Så såg jag honom där av alla ställen just då. Så sjukt liten sannolikhet...

Vi kom fram till mitt ställe. Schweizaren klev ut och öppnade upp dörren åt mig. Vi sa hejdå och jag tog initiativet till en kram. Han stod kvar på fläcken efteråt men jag gick mot porten. Klev in på mitt rum och kände att jag bara ville gråta. Fick snart sms och hoppades på DA men det var från schweizaren. Än en gång tackade han för kvällen (som han själv betalat för) och sa att jag var vacker. Vad fan vill han? Visade ju inte minsta intresse för att vilja ta i mig...

Jag somnade. Vaknade till ljudet av B och M:s röster. M hade sovit över för att slippa ta bilen tillbaka till sin förort. Anslöt mig till dem i salongen och berättade om kvällen. Kände hur mycket kärlek jag känner för dem. Roliga, ödmjuka, härliga vänner. Trodde inte det skulle bli så med B först men nu har hon blivit som en äldre syster.

Åkte med dem ut på landet. En av deras vänner hade konstutställning. Med var också C, en av schweizarens nära vänner. Jag undvek samtalsämnet föregående kväll.

Tavlorna var platta om jag ska vara ärlig. Amatörnivå på den nivån jag själv målade i somras. Konst behöver en annan dimension. Ett undantag var dock en målning över St Petersburg i röd dimma. Den gav jag konstnären J kredd för.

Stod där och drack rosé när jag plötsligt kände att det blev svårt att andas. Sa till C att jag bara skulle gå ut i skuggan. Vänstra brösten värkte där hjärtat sitter. Kunde inte andas utan att det skar rakt in. C kom snart efter. Orolig för mig. Snart kom B också. C föreslog att B skulle hämta J som också är healare. Nej, tyckte jag, obekväm med hela situationen. Ville inte störa honom på hans egen utställning. Tillslut hämtade de honom ändå. Han frågade om värken gick ut i axeln men det gjorde den inte. Bra tyckte han, då var det i alla fall inte hjärtinfarkt. Han frågade om jag skulle må bättre av att ligga ner. Jag sa att jag trodde det. Så jag gick stödd av honom mot hans bil där han fällde ner sätet och hjälpte mig att lägga mig ner. Sa sen att han skulle gå och be de andra att kolla till mig. Där låg jag under ekträd och koncentrerade mig på att andas. Kände en obeskrivlig lättnad när det gick att andas tillslut. Gick ut till de andra och sa att jag mådde strålande. Det var över. Hade nog bara varit en reaktion på sol, vin och alkohol.

Vi gick och åt lunch på en spansk restaurang i byn. Roade oss med att kasta isbitar på varandra medan vi väntade på maten, B:s grannar - paret D och DR hade anslutit sig. D som hade hört om mitt möte med Schweizaren under våra återkommande bergspromenader tyckte plötsligt "X, tell us all about yesterday?!" Det blev en konstig tystnad. B och M visste ju att jag inte tyckte det var så lyckat. C skulle med högsta säkerhet rapportera rakt tillbaka till schweizaren. Jag försökte va taktisk. Berättade bara om vad vi gjort.

Efter lunchen bjöd J hem oss på bad i hans pool. Vi drog dit fast ingen hade med sig badkläder. M badade spritt naken medan vi andra behöll underkläderna på. Drack gin and tonic och såg ut över afrikanska vidder och bergslanskap omkring oss. Alldeles alldeles ljuvligt. Steg upp och satt på altanen. Åt vattenmelon och pratade politik och självmord. Ännu en av alla dessa gånger som jag ångrar att jag inte haft med mig diktafonen. C berättade om hur hon arbetat med att hjälpa och återanpassa Robben Island fångar under revolutionen. Kvinnan borde skriva en bok.

Kom tillbaka på kvällen efter resan där vi sett zebror, örnar och pelikaner. Efter mera prat med B ute på altanen slocknade jag som en stock.