Jag kliver utanför porten när kvarterets småpojkar ropar - "Auntie, auntie!! We need your help!" "Auntie" är vad de kallar mig... Mig och alla andra vuxna av kvinnligt kön. Det är bara så det är. Precis som de äldre kallar mig "child" och jämnåriga "sister".
Jag går mot småkillsgänget. Visar sig att minstingen fastnat uppe på garage-taket och inte kommer ner. De andra pojkarna är för korta för att ta emot honom. Jag sträcker upp mina armar och med en enorm tilltro till mig kastar han sig mot dem. Jag tar emot denna vackra lilla pojke, "coloured" med gröna ögon. Sänker varsamt ner honom på marken. Pojkarna klappar händer. Vinkar åt mig när jag går. Ropar - "We love you auntie!"
Det värmer i hjärtat. Men samtidigt tänker jag på småflickorna. De man sällan ser. De som hålls inomhus. Knappt ens fem år men går i slöjor. Jag tänker på moskén nedanför vårt hus där mullahs sjunger ut böner fem gånger om dagen. Under oroliga nätter har jag hört morgonbönen som basuneras ut klockan 04. Det låter klagofyllt och melankoliskt. Tänker på hur religion är nånting vackert. Men hur det ofta demonstreras så fasansfullt fult. Hur det kan hålla människor fångna - kristna, muslimer, judar, budhister och hinduer. Överallt, samma sak. Hur fundamentalt fel de har när de tror att nånting gott kan komma ur rädsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar