Att vara det andra könet

Jag minns första gången jag kände mig som ett objekt. Det var sommar och tidigt 90-tal. Jag hade nyligen fyllt tretton år och hängde en hel del med min jämnårige pojkkusin. Vi var hemma hos honom och två av hans polare var med. De satt på hans rum medan vi två tillfälligt gick ut i köket för att typ hämta saft. Han - Jo, X (mitt namn) ”Jag tycker det är nånting som du borde få veta.” Plötsligt såg han helt förlägen ut. Visste inte var han skulle fokusera blicken. Säg! tyckte jag. ”Mina kompisar… ” Ja? ”De tycker att du är sexig”.

Jag tittade ner på min kropp som bar en ganska kort jeanskjol och till det en vit topp som visade magen. Det var mode då. Jag kände mig fin i det. Jag hade kunnat ta att han sa att de tyckte jag var söt eller snygg. Det hade gjort mig glad. Men sexig? Sexig… Det fanns inte på kartan. Plötsligt kände jag mig naken. Tog armarna runt mig själv för att skyla min lilla kropp och började hulkande gråta. Han blev ställd inför situationen. Klappade mig tafatt på axeln. Varför gråter du? Du ska inte va ledsen för det. Ta det som en komplimang!

Hösten 2002 var jag nybakad student. Hemkommen från en galen sommar som jag spenderat jobbandes som servitris på Västkusten tillsammans med K. Jag visste inte hur den närmaste framtiden skulle se ut innan jag skulle dra till Paris i januari. Jag behövde få mig nån slags sysselsättning den hösten. Så det blev en kurs på universitetet, A-kursen i genusvetenskap. Sedan den där dagen i kusinens kök hade jag haft en känsla av att något var seriöst uppfuckat med samhället när det kom till könsroller och jämlikhet. En stark känsla som jag inte kunde sätta ord på. Var jag feminist? Jag visste inte men jag ville ta reda på vad det var.

Och min gamla världsbild rämnade. Det var som om jag hela livet gått runt och på allvar trott att jag hade perfekt syn. Bara för att jag inte visste bättre. Sedan satte någon på mig glasögon av hög styrka och för första gången såg jag världen för vad den var. Halva mänsklighetens historia sopad under mattan. Det var därför det bara fanns män i grund och gymnasieskolans historieböcker. Inte för att kvinnor aldrig åstadkommit saker utan för att deras bedrifter tystats och dolts. Allt de fått utstå. Kvinnorna i generationer före mig. Alltid jämförda med mannen som norm, alltid en andra klassens människa.

Det fanns ett krig att utkämpa i vardagen. En fettpropp av gubbsamhälle att ta sig igenom och förbi. På ett sätt kan jag ibland önska att jag kunde gå tillbaka. Gå tillbaka och säga: ”Vadå feminism? Det behövs inte i dagens moderna samhälle där män och kvinnor har lika rättigheter.” Yeah right, rumsrena offentliga teorier som sällan efterlevs i praktiken. Inte när män i genomsnitt har 30 procents högre lön än kvinnor för lika arbete, inte när slemmiga gubbar går runt på kontor och förpestar tillvaron för sina kvinnliga medarbetare med sextrakasserier, inte när den vanligaste dödsorsaken (vi snackar så klart icke naturlig död) bland kvinnor i Europa är att bli ihjälslagna av sina män/pojkvänner, inte när betydligt mindre resurser läggs på kvinnors sjukvård, inte när det tas för givet att tjejer ska proppa i sig konstgjorda hormoner när det funnits manlig motsvarighet till p-piller i flera decennier. Listan bara fortsätter.

Numera ser jag småtjejer på stan som knappt kan va tretton år. De har små tajta kjolar som nätt och jämnt täcker rumpan och smink som räcker till en fullvuxen dragqueen. Och jag vill bara säga – Snälla flickor. Snälla snälla sötnosar, vänta med kjolen några år tills ni kan hantera uppmärksamheten. Tills ni förstår lite bättre hur världen fungerar.

Nu förtiden går jag ut i mina höga klackar och korta kjolar när jag känner för det och jag håller huvudet högt. Bejakar min kvinnlighet när jag känner för det för att jag känner för det. Inte för att behaga någon annan. Jag tycker att det också hör till en frihet – att ha rätten till sin egen sensualitet och hur man uttrycker den.

Sen har jag i mina dagar blivit attackerad av en och annan uttorkad rödstrumpa och militär vegan, piercad upp till tänderna. ”Jasså, du kallar dig feminist.” Jag kallar mig inte feminist era pretentiösa moralistjävlar. Jag fucking är det.