Uppsala-N, en underlig historia

Jag var arton år fyllda. Ganska ny i Karlstads krogsväng men ändå tillräckligt bekant med den för att kunna kräkas på dess utbud. I den stunden stod jag och svor för mig själv åt den bisarra situationen. Brudar med tuttarna upptryckta ända upp till hakan stod och kråmade sig till E-types Calling your name, svenniga snubbar juckade runtomkring, alldeles till sig i brallorna.

Aldrig mer fucking jävla kuk-Karlstad. Jag skulle ta min student och sen snarast möjligt sjappa långt, långt därifrån. Men just där och då var jag fast. Utlämnad åt rovdjuren som en ensam antilop i lejonkulan.

Det var då jag såg jag honom. Han var svår att undgå. Huvudet längre än alla andra, mörkhårig popfrilla och framförallt – han var den ditintills snyggaste jag sett. Hjärtat stannade.

Jag förstod att han under inga omständigheter kunde vara härifrån. Jackan var på och signalerade den goda smaken att snart dra från stället. Inte bry sig om köttmarknadens sista krampaktiga kamp för det var ändå inte värd. Men han verkade leta efter någon.

Så tog jag tag i K. ”Oh my god… Har du sett?” och nickade åt hans håll. Är det nåt K aldrig lidit brist på så är det reaktionsförmåga. Beslutsamt gick hon rakt på innan jag hunnit säga så mycket som ”Vänta!” Fan! tänkte jag - Varför hade inte jag hennes go?

Efter att de stått en stund och pratat medan jag stått och låtsats att jag inte kunde bry mig mindre, var de båda plötsligt framför mig. Hälsa på min vän X tyckte K. Strax därefter slutade han och jag i en soffa.

Jag hade haft rätt. Han var inte härifrån utan från Uppsala. Hade hängt på sina kompisar på spontan resa till Karlstad för det årliga Rallyevenemanget, som en kul grej bara. Nu hade han tappat bort alla och för en stund nästan ångrat hela resan. Han betonade ”Nästan”. Vi tokhånglade och bytte nummer med löfte om att ses nästa dag. Jag svävade hem som på moln.

Vi skulle gå på bio var tanken. Jag hade slutligen bestämt kläder efter x antal ombyten. Makeupen var på och nu var det dags. Så ringde mobilen. Han hade tänkt om. Sa att han var rädd för att bli kär i mig. Att han knappast skulle gilla mig mindre om vi träffades igen och att han inte orkade med att inleda nåt på distans. Jag tyckte han kunde dra åt helvete, dramatisk som jag var. Där och då visste inte besvikelsen några gränser. Jag stängde av mobiljäveln och grät mig till sömns.

Satte på den igen på morgonen och meddelandesignalen ville aldrig sluta pipa. Säkert minst tio nya sms. Alla från honom. Han hade ångrat sig igen. Hela hans kväll var dokumenterad i min mobiltelefon. Desperationen ökade för varje sms. Det sista sa att han fullkomligt hatade sunkhaket han följt med sina vänner till. Att han inte visste om han skulle överleva natten om han inte fick veta att han får träffa mig igen. ”Snälla förlåt, snälla förlåt, snälla förlåt.”

Jag ringde honom och han lät uppriktigt glad och lättad. Sa att han inte visste hur kan kunde resonerat som han gjort. Nu satt hela gänget i en bil på väg till Uppsala men han ville åka tillbaka till Karlstad igen, så snart han fick för mig. Men kom nästa helg då, tyckte jag.

Under veckan som gick pratade vi varje dag. Aldrig har jag träffat någon kille som analyserade saker så mycket, en flickas dröm! Massa detaljer om hur det var när vi träffades. Hur jag sett ut. Hur han tänkt. Hur han kollat in mig innan men tvivlat på att han skulle haft en chans. Hur han stressades av alla andra killar runtomkring. Flera gånger dagligen skickade han sms fulla av längtan men inte en gång nån antydan till sliskighet.

Så kom fredag kväll och jag mötte honom på busshållsstationen. Han var lika snygg som jag mindes men… Men i övrigt stämde ingenting. Våra fina samtal över telefonen. All längtan, alla ord. Som bortblåsta. Vi stod där framför varandra men fram kom ingenting.

Vi hade liknande smak när det kom till musik, film och litteratur så samtalen borde egentligen flödat men nej, de hackade sig fram. Hela helgen längtade jag bara tills tiden var inne för honom att åka. Det var så plågsamt. Hur kunde det bli som det blev? Jag visste inte men jag ville bara att det skulle ta slut.

Så åkte han hem. Och jag hörde inte nåt mer. Och sen gick det ett år. Plötsligt ett sms från okänt nummer från någon som menade att han tänkt på mig och undrade hur jag mådde. Jag hade inte sparat hans nummer så jag svarade med att undra vem det var. Han bara ”Ja men det är ju jag! N!” och så gick han in på saker vi hade gjort tillsammans när han hälsat på. Detaljer jag glömt. Jag skrev tillbaka att allt var bra och att jag skulle flytta till Paris inom några dagar för det var så det såg ut. På det svarade han ingenting.

Aldrig hade jag trott att jag i framtiden skulle komma att bo i hans hemstad. Ibland kommer jag på mig själv med att hålla utkik efter honom på Uppsalas gator och torg.

Det om Uppsala- N.