I en buss på villovägar

Så det blev buss tillbaka. Hade inte förväntat mig internetuppkoppling, det blev som en glad surprise. Jag har nu fläskat ut mig över två säten. Lyssnar på Spotify, ser ut över åkrar i skymningsljus och försöker strukturera ord.

Jag både kunde och kunde inte stanna kvar i Värmland längre. Behövde åka för att få saker gjort. Har en lunch i Stockholm imorgon tillsammans med ordförande i organisationen och hennes arbetskamrat som jobbat på Sida. De ska hjälpa mig att bolla idéer inför uppsatsarbete, snälla som dom är. Sen ska jag skriva ihop ett utkast och skicka det till min handledare senast söndag. Jag är tidigt ute men ska man söka stipendium så måste man vara det också.

Behöver också plugga mängder inför seminariet på fredag. Suck... Det är väldigt intressant så det är inte det. Det är bara mängderna och tempot but I can do it.

Pratade med syren i dagarna. Hon satt på en färja från Bangkok och var på väg ut till paradisstränder. Undrade hur jag hade det i Uppsala. Jag sa att det går men att jag längtar till sommaren då jag inte behöver vara fast på det stället.

Ska sanningen fram så har jag aldrig trivts lika lite på nån plats som där. Jag har inga människor som jag kan prata med i Uppsala, alltså verkligen prata med, om annat än teorier och annat pluggrelaterat. Ingen som jag kan anförtro mitt liv. Känner mig lost. Desillusionerad.

Men... Jag måste se det för vad det är - Nödvändiga steg jag måste ta för att kunna nå målet. När jag har min masterexamen från Uppsala universitet svart på vitt, då väntar världen.