Nästa som rör mig

I morse hamnade jag på Hanna Fridéns blogg där jag inte kunde undgå att bli berörd av det här inlägget. Precis som Hanna, kände jag huvudvärken och illamåendet slå till så jag fick springa till toaletten innan jag hunnit läsa klart texten. Hon lyckas verkligen med ord och budskap Hanna. Det är människor som hon som ger mig hopp.

Det där inlägget fick mig att känna tacksamhet över att jag inte haft nån vidare aktiv roll på köttmarknaden den senaste tiden. För om det är så där det så ut och det där som förväntas ja, då bli jag hellre en intorkad bitterfitta.

Nog visste jag väl redan att porrindustrin är skruvad in absurdum med könsroller som dras till sin spets tills de liknar en pedofils dröm om julafron. Tjejer i dockkläder och pippilotter, gubbar som bankar på dem medan de skriker att de är smutsiga horor. Jo, det där har man fått inblick i. Men att det nu handlar om en stil som bokstavligen praktiserar smack my bitch up, det har undgått mig.

Smärta är alltså det senaste. Det ska va stryptag och analsex, helst så våldtäcktsliknande som möjligt. Den centrala delen i det hela är att det är tjejen som ska förnedras.

I en omvänd värld skulle man kunna se tjejer ta på sig strap on och banka på killen bakifrån tills han gråter eller blöder. Men vilken tjej vill leva i en sån värld? Vilka tjejer njuter av att plåga?

Vilka killar njuter av att göra ovannämnda? Snälla, låt det inte vara majoriteten.

När i helvete slutade sex handla om att ha det skönt? Om att tillfredsställa varandra i en slags ömsesidighet?

Ingen av mina sexpartners har någonsin visat några som helst tendenser till att vilja skada mig. Tvärtom har deras goda vilja att tillfredsställa varit över förväntan.

Men jag vet ju inte hur det blir nästa gång med nästa partner. Det är en chansning. Det är ett rikstagande.