Jag såg den här filmen igår och kan sammanfattningsvis säga att den lyfte humöret. Den skilde sig fundamentalt från den dystra diskbänksrealismen man annars kan se i Mike Leighs filmer som t.ex. Vera Drake.
Först visste jag inte vad jag skulle tycka om huvudkaraktären Poppy, en 30-årig singel lärarinna i London. Hon kändes ganska överdriven på alla sätt och vis men sen kom jag fram till att jag trots allt gillar henne. Man är väl bara så ovan med genuint optimistiska människor så man har lite svårt att ta till sig henne för att hon verkligen sticker ut. Skilda världsåskådningar möts då Poppy börjar ta körlektioner med en obotlig cyniker och intressanta dialoger uppstår.
Det är väl just kontrasterna som är kärnan i filmen, hur de möts och interagerar. Som till exempel hennes jordnära flatmate Zoe. Trots olikheterna går de två mycket bra ihop. Sedan den gravida lillsyrran som försöker projicera sin uppfattning av lycka på sin äldre och som hon ser det - tragiskt nog ensamstående syster.
Sen gör ett London i vårskrud sitt med att bidra till stämningen...
Se trailern här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar