Nobody puts baby in a corner

Jag var ett känsligt barn. Tog för ofta åt mig av minsta lilla förolämpning. Har lyssnat till elaka barns glåpord på skolgården och i flesta fall inte ens käftat emot. Har istället tagit till mig orden och antagit att där funnits någon typ av sanning, någonting att ta åt sig för.

I högstadiet tilldelades jag rollen den duktiga tysta flickan och i värmländska hålor som inte låter en andas klistrar sig sånna roller lätt fast. Men jag fick livliga och utåtriktade kompisar och vi utvecklade vänskaper som byggde på motpoler. Förväntningarna på mig var att jag skulle hålla mig i bakgrunden, backa upp då det behövdes men absolut inte säga emot.

Jag var vad man kallar passive agressive. Stängde in mig på rummet och skrek med ansiktet hårt nedtryckt i kudden. För att jag hatade den lilla staden och dess småsinta människor. För att jag hatade vad det hela formade mig till. För att jag hatade mig själv.

Minns hur jag brukade drömma om att livet skulle bli som den där scenen i Dirty Dancing. Den äldre tuffa pojken skulle komma och säga just de där orden - "Nobody puts baby in a corner." Sen skulle vi tillsammans ge fingret åt hela jävla stan. Det skulle va bye bye tysta duktiga flickan for ever.

Den äldre tuffa pojken kom tillslut. Men när det kom till mig visade han sig ha andra intressen än att ge mig utrymme och plats. Han skulle inte göra ett piss för min självutveckling. För sånna saker får man ta tag i själv lärde jag mig.

År har gått sedan dess. Människor har kommit och gått. Jag har lärt känna och lämnat nya människor och platser. Det har satt sina avtryck och sina spår.

Men fortfarande tar jag åt mig av skit. Det senaste året har jag insett att det varit nödvändigt att rensa i kompiskretsen som varit infiltrerad av falskhet och avundsjuka. Gamla kompisar som förväntar sig att jag ska vara mitt gamla jag... Ja, vi går helt enkelt inte längre ihop.

Sen har vi K. Hon har klamrat sig fast ännu men fan vad jag blir lack av sandlådelekar. Skillnaden är att jag inte längre går undan och håller med. Som nu när hon förväntar sig att jag totalt ska kasta om alla mina planer för nästa helg för att hon kommer med ett förslag. Jag säger att jag inte kan göra det och vad blir man kallad - "en jävla egoist till oduglig vän". Och som vanligt tänker jag - Kan det ligga nåt i det?

Jag behövde göra en reality check så jag ringde upp bästaste N, vi som var som ler och långhalm under hela den gamla studietiden.

Jag: N, är jag en självisk jävla apa till vän? Svara ärligt nu.
Hon: Men X! Du...?? Va?! *Skrattar*
Jag förklarar bakgrunden och N tycker det låter som rena dagisfasoner alltihopa.
Hon: Självisk? Skulle jag inte säga men det är klart... Det beror på hur man definierar ordet. Du är fri och stark och går alltid din egen väg. Intresserar dig för de som du har lust att intressera dig för och skiter i resten. Är med om du tycker det är kul annars drar du. Jag har inga problem med det.
Jag förklarar att det är en kontrast till hur jag tidigare varit (för typ tio år sen och jag hör ju själv hur löjligt det låter)
Hon: X, du har förändrats och dom vännerna som har problem med det är sånna som är rädda för just förändring. De vill att allt ska vara som det alltid varit. Ta inte åt dig av vad de säger. Skit i det.

Eftersom N hör till de absolut vettigaste personerna jag känner så väljer jag att göra som hon sa och högaktningsfullt skita i det.

Jag är för bra för att ta åt mig av någons jävla glåpord i fortsättningen. Och du läsare, det är du med så låt oss säga som Jonas Gardell en gång sa - Låt dom gärna sätta på dig men låt ingen sätta sig på dig.