Mater

Min mamma har haft en depressionsdiagnos sedan över ett år tillbaka.

Den är inte av värsta graden. Inte så att hon bara ligger i sängen och är apatisk till allt och alla. Hon tar sig upp. Hon har sina dåliga och sina bättre dagar. Framförallt är hon paralyserad av nån slags handlingsförlamning.

Jag borde vara ett stöd för henne men den där jädra sjukdomen tar all min luft vissa dagar. Jag orkar inte peppa. Jag orkar inte coacha i livsåskådning, jag bara dras med i den nattsvarta bild av läget hon målar upp.

Det gör att jag inte orkar med henne. Det gör att jag mår piss av att veta att jag inte ens försöker.

Jag tror det har att göra med roller och hur svårt man har att ändra sin inställning till dem.

Min mamma var stålkvinnan. Hon tog sig an allt och alla. Sa alltid sin mening och hade ett oerhört driv. Jag beundrade henne för det.

Idag kan jag inte riktigt förlika mig med vem hon har blivit.

Jag vill ha stålkvinnan tillbaka. Den där andra människan känner jag inte, vill jag inte ha med att göra och framförallt - vill jag inte bli. Kanske är det därför jag flyr ifrån henne. Slår bort henne så att hon inte kan få chansen att definiera mig...