Happy birthday to me

Att fylla år har så långt tillbaka jag kan minnas varit mer eller mindre ångestförknippat för min del.

Det har att gör med min historia.

Någon har skapat mig och sedan avsagt sig ansvaret.

Denne man som är min så kallade biologiska far finns i ett land långt bort.

Min födelsedag får mig därför alltid att undra. Undra om han kommer ihåg den dagen då hans första och enda dotter föddes. Om han åtminstone minns att det är någonting med månaden maj…

Mitt enda och sista minne av honom är från sommaren 89. Jag var sex år och familjen hade bilat ner till mammas hemstad för att spendera några veckor i landet hos vår släkt.

Det var en kvalmig och varm dag i juli. Han hade hört av sig och ville träffa mig.

Så blev det så att jag satt i hans bil och vi rullade iväg från min mormors hus. Jag såg syren vingla omkring på sina knubbiga ettåringben. Jag såg min mamma och låtsaspappa stå intill med vakande ögon. Jag minns att jag tänkte – Där är min familj. Och jag hade en olustig känsla av att åka från dem.

Tydligen hade jag två yngre bröder. De satt i baksätet och tjatade om glass. Min far stannade strax bilen vid en kiosk och vi fick vänta utanför.

Medan vi stod där utanför såg jag min mormor på kanske sextio meters avstånd. Hon gick runt och sopade utanför sin port men hon såg inte mig. Jag ville lämna de där ungarna som kallades mina bröder och springa rakt mot mormors famn.

Efteråt är ett virrvarr av bilder – lövskog, gungor, främmande röster som skrattar, en suddig gestalt till far som håller en rödhårig kvinna i handen, en påstridig tant till farmor som jag bara vill ska lämna mig ifred. Sedan panik.

Mammas famn och hennes röst som skrek nånting. Jag höll mig fast kring hennes hals med ett järngrepp. Ville inte tillbaka till de där människorna igen.
Sedan dess har jag inte hört nåt från honom annat än nån enstaka hälsning framförd via omvägar.

Jag har alltid tänkt att den dagen ska komma då jag ska fejsa honom igen. Se min skapare i ögonen en sista gång. Bara så att han får konturer. Göra en vandring bakåt för att kunna fortsätta gå framåt.

Kanske är den dagen nära nu.