Det ensammaste folket i världen?

Lyssnade på Hallå P3 där man diskuterade kring ämnet svenskar och singelhushåll. Tydligen är Sverige det singeltätaste landet i EU. I Stockholm till exempel är 60 procent av alla hushåll singelhushåll. Frågan var om singelskapet är ett problem eller inte.

Jag tänker så här - det räcker med att gå femtio år tillbaka i tiden för att se att relationen man och hustru var nödvändig för en persons överlevnad. Kvinnor var beroende av män när det kom till försörjning. Män var beroende av kvinnor när det kom till att få vardagen att fungera i form av lagade måltider, renhållning av hushållet och skötsel av barn. Jag förstår att folk då sökte sig till den äktenskapliga institutionen. Det handlade ju ändå om överlevnad.

Idag är situationen en annan. I alla fall i Sverige. Kvinnor är sina egna försörjare och män har lärt sig att utföra de sysslor som krävs för att även de rent praktiskt ska kunna klara sig i vardagen. Att man sen fortfarande ser tvåsamhet som ett slags heligt ideal är ju högst beklämmande. Att man är så naiv att man tror att tvåsamhet är målet och drömmen för varje enskild individ.

Fy fan vad jag är glad för att jag inte är beroende av nån med kuk för min överlevnad. Jag är synnerligen prioriterad som lever i en del av världen där jag får leva mitt liv som jag vill efter mina egna preferenser. Jag träffar gärna olika killar under olika perioder men för att någon ska klassas som min pojkvän och potentiell livspartner kräver jag mycket. Personen ska va politiskt medveten, känna passion för sin sysselsättning, ha god stil och smak, vara ödmjuk, ha galen humor med ironisk touch, gärna ha nördiga intressen inom vissa specifika områden, samt vara social och aktiv på sin fritid. Framförallt ska han eftersträva ett extraordinärt liv som sträcker sig utöver villa, vovve, volvo-drömmen. Han ska vara öppen för att leva och verka utomlands och beredd och villig att hänga på mig till olika länder på olika projekt. Visst, det blir inte helt lätt att hooka upp med denna typ av kille men jag tänker inte i brist på bättre kompromissa bort mina drömmar för "en reko kille" som erbjuder ett bekvämt svenneliv.

Att fortfarande gå med på att prisa den heterosexuella normen i form av kärnfamiljen måste ju ändå handla mycket om rädsla och självförakt. Inte tycka att man själv duger om man inte är ena halvan i en duo, hur disfunktionell och destruktiv den tvåsamheten än är.

Fyfan vad skönt det är att inte bry sig. Fy fan vad gött det är skapa sitt eget liv och sätta sina egna gränser.