Plötsligt så händer det

Min handledare P ställde in mötet idag. Han hade en egen deadline som det krisade med. Well, well. Sa att vi kunde ta det på fredag istället. Okay, men typiskt nu när jag var så laddad.

Jag tog mig till campus anyways för att avverka ett antal fruktsamma timmar på biblioteket. Min tid där ser ganska likadan ut från dag till dag. Jag hittar ett bord att sitta vid. Pluggar fram till lunch, går och köper lunch och äter den på innergården. Studerar människor som passerar. Fascineras av mångfalden och de olika stilarna. Tar en kaffe på det som jag köper från ett ställe intill. Dricker upp i solen och går tillbaka och tar eftermiddagens timmar.

Men idag... Idag fick jag en plötslig ingivelse bara så där. Nej, jag skulle bestämt inte köpa kaffet där jag alltid köper det. Jag skulle ta en liten promenad över campus och gå till ett annat café.

Det visade sig va ett bra beslut. Ett utomordentligt beslut för bakom mig i kön hamnar ingen annan än DA. Han skiner upp. Jag skiner upp och hela stunden blir som en charmig liten filmscen från nån chick flick. Båda frågar exakt samtidigt hur den andra mår. Båda skrattar till lite över synken. Han tycker det är bäst att han nu passar på att ta mitt nummer. Om jag nu lärt mig det utantill, vill säga. Det har jag såklart inte så jag säger att jag tar hans istället. Blir avbrutna då han får ett samtal. Avslutar samtal och jag lägger till hans nummer. Säger att jag ringer en signal så han får mitt. Han, svarar i mobilen när det ringer. Svarar med sin auktoritära röst men så klart -Ingen i andra änden. Jag: "That was me calling." Han: "Oh, yeah!" Blir lite generad men lägger snabbt till att personen som ringde innan skulle ringa upp honom så det var bara en automatisk reaktion. Jag tänker - Snygg räddning där. Vi utbyter några ord om senaste tiden och bekanta. Han berättar om nån konferens med folk utomlands som kommer pågå hela denna månad. Förklarar att han håller i planeringen av den. Det, plus många andra säkert helt fascinerande saker säger han men jag blir helt förlorad i att bara se på honom. Tänker att - Nu står han här framför mig efter alla dessa veckor. Lika snygg som jag minns honom. Kommer på mig själv och känner mig dålig. Borde fan lyssna bättre. Men jag avslutar med att säga att jag finns på campus de flesta dagar. Att det bara är att han ringer om han vill ta en kaffe eller lunch. Han svarar att han ska göra det. Ler, säger "See you" och småspringer iväg. Jag går åt mitt håll och liksom bejakar små små fjärilar i magen.