PMS och möte

Mitt fortplantnigssystem jäklas med mig i vanlig ordning. Mensen vill inte bara komma utan väntar och väntar. Och jag äter och äter. Grejen med mig är att jag får inte nån speciell craving för sött eller salt utan nej, jag vill ha allt på en och samma gång - chips, kakor, choklad, glass, you name it. Så mitt hull och min hy ser ut därefter. På det PMS och jag vill basha sönder sega datorer och skrika åt folk som missbrukar "African time". Inte okay. Som den lyxbrud (eller mer korrekt, som den billösa brud) jag är står jag utanför hemmet och väntar på en taxi som aldrig tycks komma. Muttrar inombords över betonskyarna som hängt över staden i en halv vecka. De som idag kapade skyskraporna till halva storleken från där jag betraktar dem.

Trots det verkar inte min säkert märkbara irritation skrämma iväg främlingar. Folk vill prata med mig och så länge de är trevliga är det a-okay. Som killen på Hidding Hall idag där jag stod och väntade på universitetsbussen. Lång välbyggd kille med rödblont hår och skägg. Frågar först om han får kolla på min tidtabell och börjar sen prata. Undrar var jag kommer ifrån och som alla andra jag träffar på är han ett stort Sverige fan, har till och med rest till landet. Han tar upp en bok med ett vykort i. Visar mig det och det är stämplat med "Skeppsbron, Malmö". Han menar på att vykortet inte var hans ens utan att det bara råkade va i boken som han lånat av en kompis - Lustigt sammanträffande, tycker vi båda. Han berättar sen att han gått konstlinje i sex år och att han imorgon har sin sista utställning innan han tar examen. Wow, tycker jag och undrar vad han ska göra sen. Jo, han och hans fru vill flytta till Europa, mer än så vet han inte. Bussen kommer och var och en sätter sig för sig och tar upp en bok. Haruki Marukami har börjat bli riktigt snuskig i min med lesbiska trettonåriga tjejer som våldför sig sexuellt på äldre kvinnor. Jag kämpar med att inte rodna.

Så går vi av bussen och han frågar helt frankt varför jag pluggar det jag gör och skriver om AIDS. Han bara: Like, why do you care? Jag blir som tagen på sängen. Ingen jag pratat med har varit så rak förut. Varför bryr jag mig egentligen? Jag börjar prata om att det är så många dimensioner inblandade som fattigdom och jämställdhetsproblem. Han bara fortsätter - But ya, still, you don't have to care. Så jag svarar att jag antar att jag inte behöver men att jag vill för att ju mer jag tänker på det desto mer engagerar det mig. Det kanske är så att antingen bryr man sig eller så skiter man i det. Jag kan bara inte skita i det. Jag kan inte. Det är sån jag är. Det är ett svar han verkar nöja sig med.

Så hamnar vi framför biblioteket där jag ska vika av. Han presenterar sig som M och jag säger att det var trevligt att råkas M. Han - Maybe, I'll run in to you again here somewhere. Jag: Maybe.

Sen fortsätter jag min PMS dag som vid den här tiden gett mig ett glas vin. Ett från B som kanske tycker jag ska chilla. Jag misstänker i alla fall att hon tänker så.