Det här är ditt liv, Frou-Frou

En etta på 24 kvadrat.

En resa som närmar sig.

Högar av papper och böcker att ta itu med.

Tusen ärenden.

En trevande början.

Folk som vill nå mig. Sånna som lämnar mig oberörd.

Och så han som jag vill nå. Men jag vet inte hur. Distansen... Våra ord landar oftast platt på dataskärmen. Men vi försöker?

Jag vet inte om jag vill att han ska vara den jag önskar var med i vissa stunder. Jag vet inte om jag vill att han ska vara den jag berättar saker för. Men det känns som jag behöver. Den jag pratar om är ingen annan än D.

K gav ett livstecken idag efter över tre månader av tystnad. Säger att hon tänkt på mig och undrar hur jag mår. Jag kanske borde känt nåt men jag kände ingenting. Pratade med henne som med vilken ytligt random person. Konversationen avslutades med att hon sa att jag får höra av mig om jag vill. Jag tror inte det. Vill inte längre ha henne så nära inpå livet. Och med henne och mig är det antingen eller. Så bäst att låta bli. Det fanns en tid då jag kallade henne min bästa vän. Hon har kallat mig det även senare år men den vänskapen har varit märklig och ensidig. Jag är vuxen nu och tänker aldrig mer välja att engagera mig i personer som begränsar min personlighet. De får ta hela paketet eller ingenting.

Så är läget nu. Annat blir det sen.

Fem veckor kvar till take off.