The thing called love

Jag vill prata om det. Som om jag vet nånting om det. Men jag har i alla fall tänkt på det.

Allas vår Freud och saker han sa. Som att anledningen till att man i första hand blir kär i någon är att den personer påminner om en själv. Vi tillskriver den personen alla de positiva egenskaper vi gillar hos oss själva. Och drar slutsatsen att det måste vara så - att den personen är som oss.

Sen börjar skit hända för att man lär känna varandra på riktigt och inser att fan, man var inte så lika ändå.

Jag läste om det där för en tid sen och fann skäl nog till att bli cynisk och äcklad. Det Freud säger är att man blir kär i sig själv. Att man älskar att se in i varandras ögon för att man ser sig själv i dem. Så genuint narcissistiskt... Så ironiskt på nåt sätt... För vad ska vi ha andra till om vi inte kan älska dem för vad de är utan bara för att de är som en själv? Då förtjänar man kanske inte annat än att leva ensam med sig själv.

Så slog det mig. Att älska sig själv kanske ändå är att börja i rätt ände. För först när man gör det kan man förmå sig till att älska nån annan. För förutsättningen är att man älskar sig själv som man ser sig i den andres ögon.