Testosteron

Jag borde bara plugga men jag kan samtidigt inte säga nej till tillskott av pengar. Så jag står och matar hungriga maskiner med papper. Småpratar med gubbar, killar, män. En del rara och omtänksamma andra oförskämt nyfikna och påträngande. De sistnämnda ställer onödigt dumma frågor så jag utnyttjar tillfället till att ljuga ihop fiktiva historier om mig själv (nånting måste jag också få roa mig med).

En av de rara klev på bussen igår. Jag hade aldrig träffat honom förut men såg honom där och då direkt. Han noterade mig med.

Under passet sen slängde vi blickar blickar över lokalen. Och när man äntligen fått kliva ur sina hårda skyddskor tog vi sällskap till bussen.

Killen hade koll. Pratade länder, resor och politik. Vi klev på bussen och intog säten intill varandra. Pratade på om dialekter (han tyckte inte att jag hade nån), studentliv och Uppsala. Han kastade ur sig ord samtidigt som han korrigerade sig själv. Sa liksom nåt. Lyssnade på hur det lät och ändrade om det blev lite fel. Sympatiskt. Jag tolkade det som nervositet. Ögon med glimt i och händer som regelbundet strök håret från ögonen. Hans hår, kläder, stil... Helt i min smak.

Men vad gör man? Kliver av när det blivit dags att byta buss. Ler och säger hejdå.