Perspektiv

När jag äntligen hittar fram till sjukhusets akutavdelning ser jag först A genom springan på rummets svängdörrar. I fosterställning ligger hon orörlig. Jag drar efter andan. Trycker upp dörrarna och möter mosters blick. Tar snabba steg fram mot hennes famn. Lägger därefter försiktigt armen om A.

Sen är vi där i rummet och väntar. En väntan som inte har nåt uttalat slut. Fyller rummet med krystade ord för att bryta tystnad.

Så kommer äntligen en sjuksköterska. Sätter in dropp och ger en spruta mot illamående. En lättsamt skön kille kommer och flyttar A, som fortfarande ligger på sängen, till annan avdelning.

Jag förundras av A:s styrka. Trots synliga plågor är hon artigheten själv, till och med skämtar med personalen mitt i eländet.

När hon och alla hennes saker kommit på plats i nya rummet tycker hon vi kan lämna henne. Menar på att moster också behöver komma nånstans dit hon kan vila.
Så jag leder skakad och stressad moster genom stan till bussen.

Först när vi kommit hem och jag placerar en kopp rykande hett kaffe framför henne börjar hon slappna av. Duschar och byter kläder sen medan jag lagar mat.

Nästa dag verkar A lite piggare. Det är bekräftat att operationen blir av idag. Hon visar strecket som kirurgen ritat. Det sträcker sig tvärs över hela magen vilket så klart oroar henne, inget litet ingrepp det där. Konversationerna flyter lite lättare idag. Mest pratar vi om A:s lilla dotter och hennes roliga små upptåg. Hon är som jag förstår väldigt utvecklad för sin ålder, lite lillgammal rentav. Sen är det plötsligt dags. Jag och moster har inget annat val än att lämna A i personalens händer. Pussar henne hejdå och säger klyschor i försök att lugna hennes livrädda blick.

På kvällen lägger moster ansvaret på mig att ringa sjukhuset och fråga hur det gått. Genom telefonsignaler kan jag höra mina egna hjärtslag.

Bra det gick bra, en lyckad operation. Allt vi ville höra och som aldrig innan, andades jag ut en lättnadens suck.

Tredje dagen blir jag mer rädd än den första när jag ser A:s blick som apatiskt undviker ögonkontakt och söker golvet. Överjävlig smärta och morfin på det. Det är nog sån man blir. Snart vill hon sova och jag tror det är det bästa hon kan göra så jag och moster går snart hem.

Dagen därefter blir hon i ambulans förflyttad tillbaka till Karlstads sjukhus där hon ska vila ut över helgen. Söta moster oroar sig för sin egen resa tillbaka. Jag följer henne till ett fredagskaotiskt Stockholms centralstation för att se till att hon kommer med rätt tåg hem.

Jag har denna vecka förlorat tid till studier och pengar för extraknäck men allt som betyder något är att A:s läge är stabilt igen. Vi har inte varit nära varandra på åratal men självklart finns man där när det gäller och dessa dagar har fört oss närmare varandra igen.

Jag förstår henne och det liv hon valt att leva bättre nu. Livet handlar inte om var man bor eller vad man gör. Det handlar om att vara tillfreds med sin livssituation. De lever där borta i Värmland. Lever för varandra och för tillgängliga drömmar. Drömmar som inte är längre bort än hårt jobb och enträgen väntan.

Och jag, jag lever för mig själv. För mig själv och Den stora drömmen som jag inte ens kan redogöra för. Den som bara är en känsla. En känsla av att ständigt färdas mot nåt nytt, nåt större, nåt starkare. Den där känslan som behöver matas med mer och mer bränsle för att kunna hållas igång, bara för att emellanåt ha förmågan att säga till mig själv - ”Jag lever nu”.

Jag om någon behövde nog bli påmind om de små sakerna. De som gör det klart för en att man faktiskt inte kan ta vardagen för givet. Att det finns mycket att vara tacksam för som att faktiskt vara fysiskt kapabel till att äta eller ens andas för den delen. Jag ska komma ihåg det också från och med nu.