Det bästa med att besöka konserter som musikskribent är platserna man tilldelas - alltid top notch. Den här gången sittplats på läktaren närmast scenen. Jag var glad att jag kommit i tid då förbandet Doll and the kicks var en upplevelse i sig, som Blondie på speed. Ska kolla upp dom närmare. Morrissey sen var mycket punktlig. Inledde med flertalet Smithslåtar och jag uppskattade det. Blev sen för mycket mot slutet med egna materialet. Visst han är ett levande original med sjuhelvetes karaktär och egensinne, egenskaper som jag uppskattar. Men det märks också att han faktiskt inte tycker att livet är så jävla miserabelt som han genom hela sin karriär ihärdigt hävdat. Sitta på scen och låtsassura klär inte en man med hans grace. Det blev för mycket.
Jag tog tuben tillbaka och klev av en hållplats tidigare. Ville promenera sakta genom Vasastan. Inandas den ljumma kvällsluften och njuta av vackra byggnader. Om jag får önska mig en lägenhet var som helst i Stockholm så är det tveklöst där. Centralt men lugnt område. En snygg kille med krulligt hår stod och spanade in mig då han väntade på sin tur i en kiosklucka. Log när jag passerade men som vanligt besvarade jag inte leendet. Är som programmerad att inte göra det, lika flörtig som ett kylskåp, trist det!
Jag hade hunnit före K2 tillbaka. Stod och tittade ut över innergården från det höga fönstret i rummet där jag skulle sova, när hon kom in. Kokade te som vi smuttade på medan hon kedjerökte. Jag berättade om konserten och sen började hon prata om killen hon dejtat och nu är ihop med. Till och med säger att hon är långt ifrån nöjd med honom men låter saken bero då han har sina fördelar. Jo, så kan man väl också göra, tyckte jag. Köra på och fokusera på det som är bra. Ha överseende med bristerna. Men jag klarar inte sånt. Vill ha allt eller inget och oftast blir det inget då. Kanske borde jag ändra mitt sätt...
När jag vaknade på morgonen hade K2 redan gått till jobbet för flera timmar sedan. Jag kokade kaffe och bredde mig en macka. Satt på balkongen och studerade dagisbarn som lekte på innergården. Såg dom hoppa fram på asfalten och klättra upp på bänkar. Fanns liksom inte så mycket mer att göra. Jag tyckte synd om dom instängda små liven som inte hade träd att klättra på och ängar att springa runt i, så som en annan hade haft det. Funderade på om jag själv hade hjärta att placera en unge så nån gång i framtiden. Det är ju där jag själv vill leva.
Aja, jag packade ihop mina saker. Köpte kaffe och på Seven eleven och intog en plats i Vasaparken. Fängslades av boken som blivit intensiv och utspelade sig mitt i kriget. Tog då och då paus för att andas och slänga lite blickar på människorna runt omkring.
Efter en kortare shoppingtur kring Drottninggatan mötte jag upp med A. Tjejen är äntligen tillbaka från Afrika. Vi gick till Kungsparken där vi satt i solen och uppdaterade varandra om det senaste halvåret.
När hon sen tagit sin cykel hem förflyttade jag mig till en skuggig plats på andra sidan parken. En svart kille med solbrillor hade suttit och kollat in oss. Nu hade han följt mig över hundra meter bort. Undrade på engelska om han kunde få låna en tändare. Jag ljög att jag inte hade nån. Som tur var räckte det för att bli av med honom.
Jag rörde mig vidare mot regeringshuset och satte mig vid vattnet intill bron. Tittade på när en tjej en bit bort stod med staffli och målade i akvarell. Lyssnade till en gatumusikants finstämda gitarrspel och kände att jag lika gärna kunde varit i Paris eller Venedig. Stockholm är också fruktansvärt vackert på sommaren. Jag tittade på solljusets glitter i vattnet. Kände mig lugn i kropp och sinne. Ingen malande stress över plugg som måste göras. Så underbart att bara få va.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar