Gömda drömmar

Jag hyr ut min lägenhet över sommaren så igår spenderade jag kvällen med att städa och packa för två månader av kringflackande. Där jag gick runt och plockade bland bokhyllor och byrålådor hittade jag saker jag skrivit tidigare. Det var dagboksanteckningar från Sydafrika, vardagsreflektioner från mitt senaste dysfunktionella och som jag till fullo förstår nu – miserabla förhållande. Där fanns också ett helt manuskript på dryga hundra A4 sidor.

En roman baserad på min första tid i Paris. Jag skrev ihärdigt på den mellan 2003 och 2005. Jag gick en skrivarkurs hösten 2004/våren 2005 där vi avslutade med ett personligt litterärt projekt. För mig var detta ett utmärkt tillfälle till att få kommentarer på boken så jag lämnade in mina tre första kapitel till lektören jag blivit tilldelad.

Den självgoda klimakteriekossan till lektör totalsågade allt man över huvudtaget kunde ha synpunkter på – språket, handlingen, temat, miljöskildringarna och karaktärerna. Verkade tro att jag hade hittat på hur Latinkvarteren ser ut när jag i själva verket känner till varje liten kullersten lika väl som min egen handflata. Hon tyckte också att min karaktär inte var en ”sann feminist” bara för att hon hade manliga förebilder… Jävla slyna… Det är personer som hon som gör att feminismen inte får nån genomslagskraft på grund av för många interna konflikter. Personer som hon utesluter folk från rörelsen bara för att de inte ser ut som och tänker precis som hon.

Hur som helst lät jag henne vinna genom att helt tappa ambitionen och drivet med boken. Jag har sedan dess vägrat att bläddra i den och tänkt att ju längre tiden går desto mindre troligt är det att jag kommer att stå upp för det som skrivits.

Så igår när jag sporadiskt ögnade genom olika kapitel blev jag förvånad av mig själv. Där fanns formuleringar med flyt och träffsäkerhet. Där fanns också ett tydligt tema som bygger på rotlöshet och en kamp för jämställdhet i både det privata och det offentliga. Ett tema som känns brännande aktuellt för mig än idag. Jag skrattade och jag grät. Jag hade känslor av en grad jag inte haft på mycket länge. Samtidigt är det svårt för mig att säga om det bara handlar om mina minnen eller om det som står faktiskt har potential att beröra andra. Men det kändes som att det fanns nåt där, nånting värt att bygga på och lägga fram. Jag måste bara hitta någon jag kan lita på. Någon som kan ge ett utlåtande. Ett bra eller dåligt sådant, bara det är rättvist.