Båtliv

Jag smet från kursen tidigt idag efter den obligatoriska modellskissningen. Skippade tiden i ateljén och valde solskenet. Äntligen, äntligen visar sig den svenska sommaren från sin bästa sida och hej vad vacker den är.

Efter en liten shoppingrunda på stan där jag inhandlade två lätta sommarklänningar, kolkritor och hörlurar till ipoden (dalmantinern har typ käkat de gamla), ringde farsan och manade till båttur. Sagt och gjort. Jag, morsan och syren packade badkläder, tryckte in dalmatinern i baksätet och svängde förbi donken.

Ny båt! utbrast jag då vi kom till hamnen. Nope, den hade visst ett par år på nacken. Det är bara jag som inte varit i Värmland på sommaren på lika länge. Motorbåt var det. En mycket trevlig sådan, byggd av farsan själv.

Så vi åkte genom den vik av Vänern som vi alltid har brukat - i området där jag växte upp, där de pratar den bredaste värmländskan. Jag hade nästan glömt exakt hur den låter men tyckte faktiskt det var trevligt att påminnas då vi stannade till för fika på ett café vid byggdens gamla kyrka.

Förr när jag var riktigt, riktigt liten. Gick i låg och mellanstadiet, så såg jag min framtid där på den orten. Jag skulle gifta mig med grannpojken, vi skulle skaffa hus och några barn och vi skulle ha en liten båt. I mina infantila dagrömmar var sånna bilder höjden av lycka. Även om det inte är vad jag vill idag så insåg jag nånstans att det går att leva ett sånt liv. Det kan faktiskt finnas charm i det också.

Senare blev det till och med bad. Ett ofrivilligt sådant för min del då syren hade fräckheten att knuffa i mig. Det var förbannat kallt men jag höll god min. Gav henne inte tillfredsställelsen hon hade fått av att höra mig skrika.