På turne in my hometown

Igår var jag tvungen att göra något så kärringaktigt som att ta en tupplur mitt på dagen. Valpen tröttade ut mig minst sagt. Valp on speed typ. Han gör nåt hela tiden. Klämmer på sin pipande nallebjörn, förflyttar skor, försöker gå i trappor. Ja, hela tiden är det nånting.

Längre fram på dagen tog jag och syren en break från det hela och åkte för att hälsa på mormor. Hon hade bakad munkar tanten och var på allmänt gott humör. Jag ville låna hennes blodtrycksmätare. En kompis berättade nyligen att hon varit till läkare som sagt att hon har extremt lågt blodtryck. Ett så alarmerande läge så det var konstigt i hon över huvudtaget kunde leva på denna planet. Jag påmindes om att jag var i samma sits under en period i sextonårsåldern. Det läskiga var att jag aldrig ens märkte att jag hade problem. Hennes historia fick mig att tänka att det var bäst att kolla mina värden nu innan det blir för sent. Det såg okay ut. Syren kollade sina också och även de låg på en acceptabel nivå. Mormors var högre än våra men ändå rätt ok.

Sen kom vi på att vi skulle ringa kusinen som bor i närheten. Vi hade inte träffats på flera år och han hade till och med bytt nummer. Istället hade jag ringt till hans far och envisats med att säga att jag var hans kusin tills det kom fram vem jag egentligen pratade med. Han skrattade och gav mig det korrekta numret. Kusin kom sen över på ett kick. Efter en stund gick han och och jag vidare hem till honom medan syren hälsade på en kompis i kvarteret.

Vi kollade youtubeklipp på hans platt TV och konstaterade att det är alltför sällan vi ses och att båda tycker det är tråkigt. Han var min favvokusin under uppväxten. Vi gjorde det mesta tillsammans. Lekte, skrattade, slogs, snackade och grät. Han är en fin kille. En sån som lever sina känslor hela vägen ut.

Vi skiljdes åt med löfte om att ringa oftare nu när vi har varandras rätta nummer.