These Times

Senaste dagarna...

Fredag: Roadtrip ut till Afrikas sydligaste spets och tillbaka. Punkten där de två haven möts. Atlanten och Indiska Oceanen precis intill varandra.

JI, godheten själv vill plocka upp liftare från vägen. Jag ber honom om att inte ta killen han siktat in sig på. Han lyssnar på mig och vi plockar upp en medelålders kvinna istället.

Stannar för lunch på rustik restaurang mitt ute i landsbyggden. Höns som strosar omkring runt fötterna. Äter bobuti och avslutar med kaffe.

Klättrar upp i Sydafrikas äldsta fyr.

Tar en äventyrlig väg tillbaka och jag blir lite neurotisk. Total ödemark. Inga andra bilar och sand som yr. JI som bara skrattar åt mina skräckfilmsreferenser.

Vi tar oss trots allt välbehållna tillbaka över bergen.

Jag byter om snabbt och beställer taxi ner till JJ:s filmstudio.

Jag är sen till braiien men de har sparat utsökt fisk åt mig. Han och hans arbetskamrater och vid det laget är bara partyfolket kvar. Jag blir mäktigt imponerad av arbetsplatsen. High tech deluxe.

Så det är jag, nio killar och S, JJ:s lesbiska vän. Stämningen är som man kan vänta sig - grabbig. Vi röker Cuban Cigarrs men det tar inte lång tid innan haschpipan kommer fram. Den skickas vidare vid det runda bordet vi sitter vid. De tre första innan mig håller på att hosta ihjäl sig efter inandningen. Den räcks mot mig med frågan om jag vill ha. Jag tittar menande på de hostande intill och säger "Well, if that's the reaction... Rycker på axlarna och menar: I'm not sure..." Alla skrattar. Men jag tar emot den. Drar mina bloss utan nån omedelbar reaktion lyckligt nog.

Timmarna efteråt bjuder oväntat nog på exklusiva samtal. Jag känner mig inte märkbart påverkad men rökat har definitivt fått gruppen att öppna upp. Jag ångrar starkt att jag inte tagit min diktafon med mig. Det pratat apartheidstid och post apartheid. Fantastiska, fantastiska människor. Vad de har genomlevt, min generation och deras föräldrar. Som S, som för bara fem år sen aldrig hade trott att hon skulle befinna sig i en sån här grupp, blandad med svarta och vita. Hon jobbar med sitt drömjobb men samtidigt bor hon i ett township. Reser en och en halv timmes enkel väg till jobbet varje dag. Vill självklart flytta in till stan men har inte råd, speciellt inte nu med fotbolls VM som fått bostadspriserna att skjuta i höjden. Berättar om tiden då svarta behövde ha visum bara för att ta sig från ett område till ett annat. Berättar om hennes mamma som än idag aldrig går till stranden för att det sitter så djupt i ryggmärgen - känslan av att inte vara välkommen.

Men tiderna ändras. Folk tillåts nu att vara nyfikna på varandra. De fnissar och säger att vita snubbar vill ha svarta tjejer med stora rumpor. Svarta killar vill se "what white girls are all about".

På natten när jag är tillbaka i mitt rum tänker jag på alla dessa människor. Jag vill berätta deras historia. Vill påminna folk i Sverige och världen om hur det sydafrikanska samhället har varit och jag vill att de ska veta hur det nu ser ut.

Lördag: Börjar dagen med lite plugg och praktikplastletande. Ringer JJ och kollar what's up. Han är snart klar för en liten tur ut till Stellenbosch för vin- och chokladprovning. Jag vill självklart med så han plockar upp mig.

När vi anländer är det egentligen stängdags men vi lyckas smita in och få vår provning ändå i en av de makalöst lyxiga herrgårdarna. Vi servas av en ursnygg vinexpertmed posh accent. Jag köper lyx-vin och choklad till päronen. Kommer ut med en fint paket för typ 300 kronor, ett som skulle kostat över tusenlappen hemma.

På vägen tillbaka stannar vi till för ett besök på reservat med leopardungar. För en överkomlig peng får vi till och med kela med de små liven. De spinner och rullar över på rygg. Ett minne för livet.

När vi sen tar en pick nick i parken intill ringer N och mitt hjärta slår ett extra slag. Han vill bjuda hem mig på middag hos honom i Muzenburg. Sa jag skulle ta med JJ och försöka få tag på JI om det gick.

Tillbaka en kort sväng i CT måste JJ hitta en låssmed då han lyckats låsa in sina nycklar. Mannen som han tillslut får tag på är ett riktigt original, lite som Craimer i Seinfeld. Inte glad över att se att där är en gallergrind att få upp också. Efter mycket meck lyckas han med båda dörrarna tillslut.

Och vi åker ut ur staden igen. Från förfrågan från N plockar vi upp en av hans vänner i staden. En härlig holländsk tjej som aldrig träffat N personligen. Bara blivit hänvisad till honom av en gemensam vän som tyckte han är en kille man måste träffa.

Stället vi ska till känns lite som att åka in i Jurassic Parc. Enorm gallergrind och vakt som släpper in oss efter mycket säkerhetsbyråkrati. Inne på området är det tyst och mörkt. Vi hittar dock snart N:s hus.

N kommer ut. Åh, killens underbart varma utstrålning. Vi kramas som gamla vänner. Inne finns JI som hittat dit flera timmar innan. Där finns också två svenska tjejer. Jag börjar prata med dem och första intrycket är att de känns så oerhört kalla. Inget personligt. Bara det svenska sättet som jag avklimatiserat mig från. Det framgår snart att de är fina personer bara jag pratat lite mer med dem. Men sättet - så uttryckslöst och tillbakahållet. Det känns skönt faktiskt att umgås med andra nationaliteter. Hur illa det än låter...

Vi har en fantastisk kväll. Lagar mat tillsammans. Grillar maten. Pratar och skrattar. Äter maten först tolv på natten och då fattar jag inte att klockan är så mycket. Känner starkt att jag redan har goda vänner i landet. De berättar för varandra vad "de och X (jag) gjort de senaste dagarna". Jag har blivit lite som länken emellan dem lustigt nog.

Jag känner mig lycklig och tillfreds. Idag väntar nya äventyr med besök i Cape Towns största town ship. Ingen jävla arrangerad guidad tur här inte. Nej, jag följer med the locals och upplever det riktiga livet.

I Was Definitely Made for These Times.