Apocalypse Now

Ibland kan sinnet utsättas för så många intryck så det nästan kan sprängas. De senaste dagarna kunde lätt gjort det mot mig om jag inte stundvis klivit lite utanför mig själv. Betraktat mig själv som man betraktar en karaktär i en film.

Jag hade inte varit ensam om att känna som jag kände med de svenska tjejerna från lördag kväll. Dagen efter ringde JI.
Han: X, de där svenska tjejerna... Var inte de lite konstiga? Kalla liksom?
Jag: Ja! Jag tänkte på det jag också.
Han: Jag gillade inte dem. Helt humorlösa och tråkiga. Jag vet att du är från Sverige men du är inte som dem. Du är en rolig svenska. Jag gillar dig.
Fan vad glad jag blev av att höra det.

Jag åkte med JI ut till Guguleto, en av Cape Towns största kåkstäder för så kallad Mzoli-fest. Vi skulle möta upp med vår svarte vän A. A, som är mannen hela dagen och dessutom ursprungligen därifrån. A som man tryggt kan luta sig mot. Men var A på plats när vi kom dit? Icke! JI var helt obrydd över faktumet men jag kände mig inte helt bekväm med att vara en av två vita bland hundratals svarta. Ringde A och fick bekräftat att han i alla fall var på väg. Under tiden hade JI fått en snubbe som kallade sig "an artist" right up in his face. Bokstavligen talat alltså. Killen hade fejjan en centimeter ifrån ansiktet på JI medan han försökte sälja in sin så kallade konst som bestod av lite sand och lite metall på en bit trä. JI försökte vända sin uppmärksamhet mot mig men då hoppade killen på mig istället. Undrade var jag var ifrån. Sverige? Jaha. "You don't look like you're from Sweden... But you do look like the most beautiful woman I've seen of this side of the equator." Haha! Ostigt så det dröp. Vi lyckades tillslut snirkla oss ur killens grepp med en överenskommelse om att han fick leta upp oss efter att vi ätit vår mat och hängt med våra vänner.

Mzoli... Konceptet är enkelt. Smäll upp ett jättetält intill en bar och en chark. Placera ett kök med enorm grill intill. Fixa en DJ på scen. Låt folk gå och välja ut sina köttbitar som sedan marineras och grillas.

Vi började med en varsin öl i väntan på A. Blev snart inbjudna till att ta plats vid ett bord med ett sällskap. JI rastlös som vanligt ursäktade sig och lämnade mig då och då. Jag tittade på människor. Det var lite som att hamna i nån film från sextiotalet. Alla hade så färglada pastelltröjor. Till det ljusa och ofta till och med vita jeans. Charmiga hattar och kostymer såg man också. Svarta män kom fram i all vänlighet och undrade om jag mådde bra. Tyckte jag var en besynnerlig syn i folkmassan. Ensam vit tjej... Ja! Men jag började slappna av. Folk var glada och vänliga. Stirrade en del visserligen men mest bara på ett nyfiket sätt.

Så kom äntligen A. Vi kramades och i folkmassan såg jag hur någon fångade vår omfamning med profskamera. Hann inte prata med fotografen innan han var försvunnen. Utbytte några ord med A innan han hälsade på övriga bekanta (han kände många på stället). Under tiden hade konstsnubben hittat mig. Hade hans fejja i ansiktet då han tyckte "Ah, so you got a boyfriend!" Jag: He's not my boyfriend. Just a friend. Han tittade på mig med en blick som sa - jag vet att du ljuger. Jag ignorerade honom tills han stack.

Så kom vår mat. Lammstek och kyckling i en stor stor skål. En tallrik med pap på sidan av och så var det bara att äta med händerna. Jag var glad över att inte dela med fler än JI med tanke på bakterierisken... Så plötsligt hängde en kvinna över oss. Stirrade på mig och pekade på maten. Jag sa till JI att jag trodde att den här kvinnan ville ha mat. Okay, tyckte han. Frågade henne vad hon ville ha och tog fram en stek som hon pekade på och gav den till henne. Hon stod kvar på fläcken. Fortfarande lutad över oss men nu med steken hängandes i handen. What the fuck? Några män kom och sa till henne att lämna oss ifred.

Efter maten följde vi med A runt på området. Vid ett ställe sålde de T-shirts med texter på xosa. Jag och JI köpte en varsin.

Under hela tiden flödade alkoholen. Folk satt med helrör med whiskey. Sånt ser man inte ofta. En man bjöd mig på en shot direkt från korken och alla runtomkring höll andan. Nyfikna över om jag skulle ta emot eller avböja. Eftersom jag inte är den som är den så svepte jag det. Folk jublade och applåderade.

JI drack som tur var nästintill ingenting. Vi anlände i god tid och vi drog i god tid också. Jag hade redan sagt till honom att jag inte ville va kvar när människorna blivit stupfulla.

Under bilfärden var JI i färd med att boka hotell. Han hade bott hos en vän under ett antal dagar men nu gick inte det längre. Eftersom han skulle åka tillbaka till tyskland redan på tisdag tyckte jag han skulle bo hos mig. Jag checkade läget med B och det var lugnt.

Vi åkte till mig. Lämnade hans grejer och tog en kaffe. Pratade med B som stod och diskade i köket. Stod med tuttarna hängandes utanför bh:n och linnet. Man kunde se bröstvårtorna. Hon, helt obrydd. Underliga människa... Ärligt talat har hon gått mig en del på nerverna nu när jag lärt känna henne men det är en annan historia... Jag och JI drog som sagt ut igen snart.

Ut på stan och jag hade tagit på mig nya tröjan. Helt oberedd på reaktionerna den skulle väcka. Svarta människor blev glada. Frågade var jag hade köpt den och om jag förstod vad det stod. "Come with your friends." "At least that's what I've been told". Det stämde tyckte de.

Jag tog JI till cafét Giovanni's. Stället där DA bjudit mig på kaffe för flera veckor sen. Jag har inte sett honom sen dess. Känns inte som om jag inom den närmaste tiden kommer att göra det heller. Fast jag så innerligt vill bjuda tillbaka. Blir nog bara att glömma det.

JI tog mig på härlig biltur ut till Kirstenbosch. Kändes som om vi åkte igenom en tavla. Bergen, träden, fåglarna, lyxvillorna... Jag berättade för honom att Table Mountain är ett av jordens äldsta. Miljoner år... Alperna och bergen i Himalaya är bebisar i jämförelse. Han fick något hänfört i blicken. Sa att han inte haft en aning.

När vi kom hem var vi båda trötta. Jag hade först sagt att han fick sova i mitt rum eftersom jag har två sängar. Sen tänkte jag att han kanske snarkar och jag vill inte ta den risken. Jag blir galen när folk snarkar så han fick ta vardagsrummet.

Men jag kunde ändå inte somna. Sommarviden... Den låter som om fönstrena ska sprängas. Sen kom regnet. Först lite prövande men det växte sig strax aggressivt. Sen kom dån och ljud som fick mig att be för livet. Åskan dundrade. Och det var som om det föll en dusch av stenar mot plåttaket. En ljudbild som nästan fick öronen att sprängas. Hade jag skrikit så hade ingen hört mig.

Jag tänkte intensivt på min mor som gett mig livet.

Tänkte på att jag älskar det här livet trots allt.

Tänkte på att jag vill älska och älskas.

Om så bara tillfälligt.

Om så bara under en tillfällig period.

Tänkte på N och blev förvånad.

Lovade mig själv att om jag överlever så ska jag leva varje dag som om den är min sista.

Inte hålla tillbaka.

Inte vänta på "sen".

Komma ihåg att The time is always now.

Det tog tid men ljudet dog ut tillslut.

Hagel i södra Afrika? Who would have thought?