Ögonblick

Dag 1

Landar i Kapstaden efter smärre utpressning på Johannesburgs flygplats (killar ville pumpa mig på pengar på grund av påstådd övervikt av bagage. Välkommen till South Africa... Märkte att en av dem dock var en medkännande människa under den hårda fasaden. Det gjorde att jag stod på mig och inte gav mer än hälften av vad de frågade efter.)

Checkar in mig på vandrarhemmet. Duschar, byter om och springer sen runt som en maniac på Main Road. Vägbygge och jag tar mig över till andra sidan med livet som insats.

Går runt som i trans i gallerian vid Waterfront. Diamanter, utsökta glaskonstverk och en kommers som dignar trots ständig kamp på gatan, trots skrikande magar precis utanför. Skaffar sydafrikanskt nummer direkt och ringer min handledare.

Dag 2

Tidig morgon och jag studerar besynnerliga fåglar som landar i vackra afrikanska träd. Min handledare är on Afrikan time. Vandrarhemsägaren ramlar ut framför mig i en knallorange vespa. Utbyter några ord och jag ser hans ryggtavla avlägsna sig med trycket "ENGLAND" på jackan.

Så kommer handledare och vi svischar fram på Atlantkusten. Hämtar upp A, tysk Londonkille som jag diggar från första stund. Ser Table Mountain som en overklig sagokuliss framför oss.

Konferans på University of Western Cape. Jag förstår att siffror is the shit för forskare här. Jag är en besynnerlig prick som valt att genomföra kvalitativ studie. Så mycket har jag förstått. Trots allt får jag oväntat positiv respons på min problemformulering. Ämnet verkar helt klart ligga i tiden.

Mitt under dagen kommer Bad boy. Han har något distanserat i blicken men det märks att han känner folk. Våra blickar möts under presentationer. Det blir kaffe och han står plötsligt framför mig. Tilltalar mig på franska (lurad av mitt namn) men jag svarar på samma språk tillbaka. Presenterar mig för fräcka vänner helt i min smak. De frågar hur länge jag varit i landet och sätter kaffet i halsen när jag svarar att jag kom igår. Uppmanar mig att smita ifrån spektaklet en stund.

Vi korsar campus och pratar som om vi känt varann sen way back. Det blir en kort tur till caféterian och tillbaka. Jag påpekar att stämningen känns som på fritidsgård. Han håller med och inflikar att hans universitet lustigt nog är är posht och helt annorlunda.

På vägen tillbaka sjunger han på låten You're beautiful. Ostigt som fan men ändå gillar jag det. Vi hinner dit i tid och jag går till loungen för att ta lite vatten. Där är tomt och han kommer efter. En av hans bekanta kommer tråkigt nog också med. Tillfället förlorat.

Högtidstal som avslut och jag måste abrupt lämna salen tillsammans med mitt resesällskap. Sista bussen går tillbaka nu eller aldrig. Förtvivlar lite när jag möter hans blick då jag vet att tillfället är förlorat för alltid.

Dag 3

Står och väntar utanför vandrarhemmet på handledare. En svart dam som har en lampliknande huvudbonad passerar med en schäferhund. Ler och hälsar.

Höjdarna har sina presentationer på dagens konferens. Få vågar kommentera.

Pratar om London på soligt campusområde med A. Han lovar att maila lista på potentiella arbetsgivare.

Blir skjutsad hem av handledare. DA är med. DA som gjorde starkt intryck med sin presentation föregående dag. DA som bor i samma område och föreslår kaffe när vi klivit av.

DA som är berest, intellektuell, välklädd, vältalig och vacker. DA som närmar sig 40 men som ser ut som 25. Jag blir pladdrig. Mina ben darrar för första gången sen... jag vet inte när. Vi pratar om Sverige, Sydafrika, Afrika, Europa och Malawi. Pratar om alla saker man ville få gjort innan man fyllt 30. Han konstaterar att det är för sent för honom nu. Men jag ser ingen ring på fingret. Jag hör inget om någon flickvän, bara om en exflickvän.

DA, för fin för att vara verklig. Han säger att vi ses nästa vecka men vi byter inte nummer och jag får en klump i magen då jag tänker på risken att det inte blir av.

På vandrarhemmet pratar jag med receptionskille om boende. Säger att jag gillar området och helst vill bo här. Han tycker jag ska kolla med bygget mitt emot. Jag har drömmande sett upp mot fasaden. Det finns visst en möjlighet.

Så jag går rakt över och pratar med portvakten. Portvakten tar mig till en kvinna som står innanför gallret i en av lägenheterna. Två små flickor springer fram först, som upplärda att hotfullt utbrista "What you want?!". Så ser de mig. Säger "Hello lady!", ler och jollrar. Kvinnan har ett förslag till en underförstått clueless europé som mig. 12 000 för två månader. Sällan, tycker jag, medveten om vad man ska betala vilket inte är mer än hälften. Då föreslår hon att jag ringer hyresföreningen vilka har öppet först på måndag. Portvakten ger mig numret.

Tillbaka och jag hittar min norska vän som hållit mig sällskap om kvällarna. Jag bjuder honom på inhemsk öl och pizza. Vi tar varandras kontaktuppgifter innan han tråkigt nog måste ta taxi till flyget tillbaka.

Helg och jag vill ha fast boende till på måndag. That's my mission.