Går på konferens som enda vit person. Lyssnar till provokatör som säger att "The idiot (min benämning) is right. One hundred per cent right!" Och där och då känner jag mig som enda juden i någon förhistorisk samling under 30-talets Tyskland.
Och jag kan inte tro det. Ord från en organisationsmedlem. Mitt blod fryser till is. Jag vill ge svar på tal. Men det är inte min debatt. Inte mitt land. Inte min kamp.
Inte riktigt.
Några andra ger en blandad skara av motstånd. Ett sarkastiskt, ett försiktigt men tillrättavisande och ett välformulerat.
På lunchen vill man ta bilder med mig i. Med armar om varandra och leende blickar mot kameror. Klart jag ställer upp. Jag ser komiken i det. Men efteråt undrar jag, vad de tycker om mig egentligen. Är jag, i deras ögon, en egen person? Eller bara en representant?
Tillbaka på kontoret dagen efter och jag komplementerar en av ledarna för hans presentation föregående dag. Han tackar men fortsätter med att det inte riktigt blev som han hade tänkt. Att han hade behövt mer tid... Rösten brister mitt i meningen och plötsligt har jag en vuxen man som skakar av gråt framför mig. Vad gör man? Jag stannar kvar men tittar bort.
Förlusten av A är stor och den syns i mina kollegors blickar. Den känns på stämningen som byter form efter att någon dragit ett skämt. Som att man kommit på sig själv med att skratta och skäms. Skäms för att det stundvis, till synes är som en vanlig vecka fast ingenting riktigt blir som förut.
Samtidigt tar jag mina egna små kliv framåt i livet. Söker jobb. Söker utökat visum. Inser bistra fakta.
Som att det kommer ta mig många år att få en anständig lön här (om jag nu lyckas få ett jobb utan sydafrikanskt medborgarskap). En anständig lön som i Sverige skulle vara en lön för ett jobb utan krav på utbildning. Samtidigt har jag studielån att betala av.
Så valet står mellan - Att leva i en miljö där jag vill vara men där jag kommer få vända på varenda slant. Eller, hitta fancy EU-jobb och bada i slantarna men att i övrigt leva ett torrt liv.
Beslutet kanske inte är givet men jag är mogen nog för att ha förstått vad det är som verkligen betyder någonting - Tiden och inte pengarna.
Men det är fortfarande svårt. Och "svårt" har alltid tidigare fått mig att säga "Fuck it." och dra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ostig kommentar som följer, men... Följ ditt hjärta! Det är inte många som får uppleva det du har, anser jag. Att kämpa kan vara mer värt än att "take the easier way out"/ Saph
SvaraRaderaOstigt är sant ibland. Tack för ord på vägen Saph.
SvaraRaderaOm det är något som kommer och går under livets gång så är det just pengar. Ibland har man mer av det, ibland mindre. Du har aldrig gjort intryck på mig av att vara en person vars val drivs av dollars.
SvaraRaderaVälj livet och platsen som kommer att göra dig lyckligast. Resten ordnar sig alltid. Och EU jobben finns alltid kvar. I synnerhet när du har desto mer erfarenhet på din CVn.
Oavsett vad du väljer så kommer det att gå bra! I know it!
Tack Saki. Jo, det är så jag känner och resonerar egentligen. Jag är nog bara orolig för konsekvenserna av mitt val. Är i en fas där jag känner mig labil och svag men fan... Det sitter bara i huvudet. Jag får se till att skärpa mig nu.
SvaraRaderaSaki och Saph: Jag undrar så hur det går för er. Saknar era personliga uppdateringar nåt enormt.