Gone

Kontoret var spöklikt tyst idag när jag klev in där. Våningen jag jobbar på var låst. Det är så vissa mornar när jag dyker upp "för tidigt". Men idag var annorlunda för även övervåningen var tyst.

När jag klivit stegen upp till andra våningen hittade jag två av de anställda. De menade på att alla satt i möte i styrelserummet. Att jag kunde gå dit.

Någonting fick mig ändå att stanna utanför dörren. Stämningen var tyst och tryckt där inne. Jag kunde känna den ända ut i hallen utanför.

Så jag gick ner istället. Väntade på att nån tillslut skulle dyka upp. Och snart hördes steg ovanför. T:s bestämda klackar som trippade ner mot mig. Vanliga hälsningsfrasen och sen: "Du vet A som jobbar med X & X.". Jag: "Ja...?"

"Han tog självmord igår natt."

...

Ofattbart. Bara fredagen innan hade A klivit in på rummet där jag sitter. Självsäker och entusiastisk som vanligt.

A, 27 år som mig.

Nyförälskad i en artonårig pojke. Vi var några som skvallrade om hans relation så sent som i förra veckan. Summerat - "Åldersskillnad men WTF? Han verkade må så bra av det."

A med den amerikanska accenten och filmstjärnsfina ansiktet.

A, borta. Puts väck. För alltid.