Jo...

Det var osannolikt och oväntat men så är ju också det mesta som sker. I en stad på tre miljoner sprang jag på DA i en matbutik. Det var precis i början när jag kommit tillbaka. Jag såg honom först inte och höll på att gå förbi till och med. Men han ropade till.

DA, i skrynklig t-shirt och keps... Långt ifrån hans vanliga preppy-jag. Jag visste inte vad jag skulle göra. Krama eller låta bli men han bara stod där så jag lät bli. Veckan innan avhandlingsdeadline... menade han. Frågade artigt hur det gått för mig. Gratulerade till framgångarna. Lite kallprat och han avslutade med att säga att han ringer mig efter den 5 februari när han för en gångs skull kommer att ha lite fritid.

Visst, visst. Kommer inte att hända. Få saker som jag varit så säker på och jag kände till och med att det kan kvitta - Jag har ju Schweizaren nu. Vi har det fint.

Idag - ett mail i inkorgen. DA som säger att han blivit av med mobilen och igen måste fråga efter mitt nummer. Inget gruppmail till alla i adressboken. Enbart till mig.