Helvetes natt

Någonstans mellan natt och tidig morgon vaknar jag upp. Väckt av ljud. Det låter som om någon i köket intill välter ner allt som vältas kan.

Sedan tystnad.

Overklighetskänsla i min kropp. Detta kan väl inte hända - inbrott hos oss. Jag tar fram mobilen som visar på 04:02. Lyssnar efter ljud och mycket riktigt, där igen - nya brutala dunsar.

Jag hoppas upp ur sängen och slänger mig mot sovrumsdörren för att låsa den. Lyckas och går sakta baklänges tillbaka mot sängen. Hjärtat slår i 190.

Jag hittar mitt lilla överfallsalarm. Håller det hårt i handen men väljer att börja med att ringa B som ligger i sitt sovrum på andra sidan huset. Hon låter vaken men säger att hon inte hört nåt. Nya dunsar. Nu hör även hon. Hon - "Stanna på ditt rum. Jag kommer."

Jag väntar och väntar. Ståendes en meter från dörren. Nu är det tyst och fortfarande mörkt. Jag har fingret berett på min fast dial till polisen. Lampan i köket tänds efter vad som verkar va en evighet och jag står inte ut längre. Ropar på B.

Hon låter minst sagt skärrad när hon svarar "Fucking hell!"

Man med kniv? Pistol? Vad?!

"I'm calling the police NOW!!" skriker jag. Hon: "No!No! No need. It's a rat!"

Jag kommer ut. Lättad över att det inte är en person men samtidigt chockad. En råtta...? Inne i huset? Vafan?

Vid det laget hade den sprungit ut i loungen och vidare in i B:s rum, trodde hon. B ståendes på köksbordet och jag spänt sittande på en av stolarna. Så satt vi och samtalade om det otippade och vad det kunde ha varit. Jag fick veta att hon har en laddad pistol i förvar på sitt rum. Inlåst i säkerhetsskåp dock och just i natt hade hon inte nyckeln på rummet. Jag fick henne att lova att va beredd nästa gång. I vanliga fall är jag emot vapen men vi är två kvinnor ensamma i ett hus i Sydafrika. Våldtäckts- och mordstatistiken talar för sig själv - Jag vill vara beredd på vad som kan hända.

Tillslut stod jag inte ut längre. Gick tillbaka till sängen och dog av all spänning som sakta rann ur kroppen samtidigt som jag drömde drömmar om flygande råttor som attackerade.

Tre timmar senare tog jag mig upp och fick höra att B under den här tiden suttit själv på altanen med en kvast i handen.

På eftermiddagen fick jag lov att lämna kontoret tidigt. Jag förklarade att jag behövde gå och göra så kallad radiological report på sjukhusklinik. För mitt visa.

Väl där står jag vid receptionen. Är mycket fokuserad medan jag fyller i min blankett när jag plötsligt känner något som liksom tar på min bara vrist. Vad i helvete? säger tanken. Inga fler jävla råttor idag! Impulsen borde ha varit att sparka men trots det väljer jag av någon anledning att först titta ner. Vid mina fötter krälar en liten bebis som knappt kan va tio månader gammal.

Tur... Tur att jag valde att titta. För annars kunde jag glömt det där visumet för alltid. A baby kicker... Kan man vara en sämre människa?