Det kändes märkligt i början. En naken främling mitt i ringen av folk. Den nakne som kort presenterar sig. Blickar som försöker låtsas som om det regnar men som så synbart kämpar med att inte fokusera på "fel" del, så också min. Sedan penna mot papper.
Främling blir objekt som blir linjer som blir en helhet. Hur synen liksom vidgar sig i processen. Efter några dagar ser man mer än linjer. Börjar jobba med gropar, veck och skuggor.
Jag kommer aldrig se på kroppar med samma ögon igen. Risken finns att jag alltid kommer att analysera hur ljuset faller. Hur många nyanser det kan ge en och samma kropp.
Något annat anmärkningsvärt är kroppars olika uttryck. Hur man kan rita av en person utan att ens ta med ansiktet och ändå kan den där avbildningen kännas igen och direkt kopplas till rätt person. Om man lyckats fånga just det där specifika... Det är lite fint det där. Att tänka på hur unika vi är i kärnan var och en.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar