Haters

Jag fullkomligt älskade honom när jag var i övre tonåren. Kastade mig över hans böcker som en hungrig haj och insöp det raka språket med de arga orden.

Sen blev jag tjugo år och kaxig. Såg till att styra upp en intervju vilket visade sig vara förvånansvärt lätt. Sen satt vi där mitt emot varandra läppjandes på varsin öl. Jag till och med lät honom korra artikeln efteråt. Höll på att skämmas skallen av mig när det sen visade sig att jag av misstag liknat hans stillsamma estradpoesi vid ljuden som framställs av Bob Hund... Bob Hansson, hade jag naturligtvis menat! Fan fan... men men. Förutom den lilla detaljen fick jag tummen upp.

Han förlorade mig nånstans där hans religiösa tro blev alltmer framträdande. Jag kunde väl inte längre identifiera mig med materialet I guess.

Nu snubblade jag över en färsk artikel av Birro själv på DN:s hemsida. Han är en av flera som lagt ner sin blogg på grund av anonyma hatkommentarer. Jag klandrar honom inte. Jag förstår att man inte vill utsätta sig för hot, psykning och terror. Jag förstår att sånt kan få en att kasta in handduken tillslut. Samtidigt tycker jag att det är åt helvete att illvilliga idioter ska få segra. Att de härjar i första taget är ganska fantastiskt i sig. Jag menar att de orkar ägna sån energi till sina utstuderade jävla kommentarer... Att de orkar.

Och varför bloggar jag själv anonymt, kan man undra. Kanske för att jag inte vill ha ovanstående typ av engagemang, för att det är skönt att slippa det. Samtidigt för att jag vill ha ett litet utrymme av verklighet där jag delar med mig av vad jag vill och inte av vad som passar eller förväntas. Kanske för att jag hoppas att nån jag känner nån gång ska hitta hit och faktiskt digga mig ännu mer. Vem vet, vem vet...