Jag stod och väntade vid ett övergångsställe när en person framför fångade min uppmärksamhet. Så bekant… Längden stämde. Kroppsbyggnaden stämde. Till och med hållningen stämde. Men det kunde väl inte va…?
Ljuset slog om till grön gubbe och folkmassan rörde sig framåt. Rörelserna – också identiska. Då plötsligt avslöjade han sig. En hand letade sig bak mot ryggen. Nånting kliade och t-shirten åkte upp. Blottade födelsemärket och eliminerade mitt tvivel.
När jag nått andra sidan gatan hade jag samlat tillräckligt med luft i lungorna för att ropa hans namn. Såg honom stå som förstenad i en sekund eller två tills han vände sig om. Han log. Jag log. Så närmade han sig som man närmar sig en katt som när som helst kan springa bort.
Vi såg på varann under tystnad. ”Det regnar.” tyckte jag tillslut. Han kastade en blick mot skyn som om han först då blev uppmärksam på saken. Ryckte kort på axlarna och log ännu bredare. Jag höjde mitt röda paraply så det täckte bådas våra huvuden och då slog han armarna om mig på det där sättet som ingen gjort innan eller efter honom, på hans sätt. Jag vet inte hur länge vi stod så. Jag vet inte heller vem som lossade greppet först. Vi log ett leende i samförstånd innan vi vände på klacken åt varsitt håll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar