Speed

En halv flaska vin och jag sitter här med det svenska tangentbordet. Berusad nog för att drista mig till att försöka fånga vad som inte kan fångas med simpla ord - Det som jag lever.

Hon säger att den har vissa distinkta ljud den här staden. Och jag svarar, att jag vet inte det. Men hon envisas: Jo, det är den här brummande signalen som går igång vid dimma. Det är kanonen i berget som skjuter varje natt klockan tolv. Och sen är det klagosång från moskéerna. Det sistnämnda har jag åtskilliga gånger hört men det andra... Jag försöker lyssna men hittar visst alltid nåt att säga just när den där brummande signalen går igång. Jag kan ännu inte urskilja den från allt det andra.

Jag ville säga nånting om mina morgnar. En doft som börjar med magnolia men som drunknar bland alla människor jag går förbi. Vissa parfymerade. Andra... fräna svettlukter från de som tagit sig in till staden för en dag av ärligt arbete på vägarna... I byggnadställningarna.

Jag viker av i ett gatuhörn och kliver in i en annan värld. Män i klänningar och hattar. Kvinnor i burkor. Jag köper "air time", vatten och ibland frukt från mannen utanför.

Ett kvarter till och jag kliver in bland kostymnissarna. Både svarta och vita. Kvinnor i högklackat och anständig längd på kjol. Personalen, som är uteslutande svart. Han i basker och glasögon ler och säger: See you after hours! Som vanligt säger jag: Of course! Ler tillbaka och småspringer ut med min cappuccino i handen. Vidare in i staden som vibrerar och accelererar.

Kliver upp till kontoret. Hälsar kollegor. Andas in och andas ut. Ingen jävla admin än så länge. Ingen jävla skituppgift. Folk söker upp mig för att de är genuint intresserade av vad just jag har att säga om kaoset vi varje dag rör om i.

Jag känner det som jag är mitt i livet. Här och nu. Men det snurrar fort. Alldeles för jävla fort.