Hallelujah!

Tre veckor av vånda, stress och ångest - Över! Och det fina i kråksången - Jag klarade mig helskinnad även denna gång.

Det har jag inte vågat tro under veckans ventileringar. Känns som många blivit sågade längst med fotknölarna och knappast passerat gränsen för godkänt. Men jag tror det handlar om att folk tar det på för stort allvar. Deras taktik är att skjuta med ett helt artilleri ända tills det hela är över. Jag som tycker att "man ska va snäll" avslutade min opponering med att lyfta fram styrkorna i respondentens uppsats. Och som hon sken upp. Examinatorerna också, tror bestämt att det blev ett plus i kanten på den.

Under pausen innan det blev dags för min uppsats blev jag till och med inbjuden till personalens fikarum av examinator. Och hej, där var en hel grupp av killar jag spanat på under min tid här. Jaha, så de var doktorander... Jag blev presenterad för dem. Blev lite connection med en fin lång blond som skrattade åt mina försök till lustiga inlägg och intresserade sig för min studie. Bjöd på kaffe gjorde han också. Jag noterade att han serverade mig både koppen och kaffet först av alla trots att jag satt längst ifrån. När det sen blev dags att gå önskade han mig lycka till. Jag slängde en blick över axeln och tackade för kaffet. Kanske man inte borde lägga ner doktorandtankar om Uppsala helt och hållet...

Sen blev det presentation och försvar. Blev riktigt svettigt ett tag när själva grundstenarna i studien ifrågasattes. Men verkligheten är ju socialt konstruerad, så även kunskap och det handlar om hur man argumenterar för saker.

Enligt instruktioner vi fått satt jag kvar efteråt medan min examinator nästan höll på att kliva ut genom dörren. Han bara: Men oj, förlåt. Här sitter du och är nervös. (...) Vi kräver inget mer av dig. Du är grön! Jag skeptiskt: Ingen komplettering? Svar: Nix.

Så... Då var man master i social development studies.