Mad World

Flyter fram i Stockholms tunnelbana fram till Vasastan och sen tillbaka till centralen.

Går på föreläsning - Lägesrapport, Södra Afrika och känner mig skeptisk. Sydafrikas president Zuma går från "korrupt våldtäktsman" till mediehyllad president. Var är kritiken? Jag ser bara kappor som vänder i vinden.

Åter i tunnelbanan. Tillbaks till Vasastan. Samtal med K2 i hennes soffa. Jag uttrycker min skepsis kring Zuma och samtalet leder in till debatten om åklagare Rolf Hillengren och hans synpunkter på samtyckeslagen. Det han säger är praktiskt taget att våldtäkt inom äktenskapet i princip inte förekommer, inte kan förekomma för att kvinnan har tackat ja till att ha sex med sin man på alla sätt och vis tills döden skiljer dem åt. Amen. Man blir så arg. Man blir så mörkrädd. Sverige år 2009... så mycket för jämställdhetskamp.

Vi går till en bar och glömmer skiten för en stund. Pratar om mer upplyftande ämnen tills jag når den punkten där jag bara måste spy galla över Karlstad och när jag håller på som bäst så står han där och utbrister "Hej du!" Jag: "Hej..." Han presenterar sig för K2. Ser på mig igen och säger "Du heter X va?" Hans minne är bra. Han undrar vad jag gör och var jag bor. Har en mindre utläggning om mitt val av studier. Tycker det är intressant och hedervärt "Bistånd och humanitär hjälp... Det är ovanligt. Folk bryr sig bara om sig själva nu för tiden..." Jag inflikar nån kommentar här och där, där han ger mig plats. Och så han då. Jag vill ju veta men när jag får tillfälle ursäktar sig med att han måste rusa till toan. "Säkert arbetslös" konstaterar K2 krasst. "Därför han smet iväg." Vem var han? En före detta Karlstadbo som jag. Gick i klassen över på gymnasiet och hade ett gott öga till mig. Smög sig på mig då och då för att tjuvlyssna till vad jag sa. Jag tyckte han var spännande för att han stack ut. Om jag på den tiden vågat vara som jag kände mig hade vi säkert varit vänner nu. När jag var tillfälligt hemkommen från Paris över sommaren åkte vi en gång med samma tåg mot samma festival. Han satt mitt emot och pratade om att han också flytt stan direkt efter gymnasiet. Utbildade sig då till svenskalärare i Växjö om jag inte minns fel. Nog om honom.

Kvällen fortsätter med en invasion av internationella manliga dansare vid vårt bord. Först beter de sig trashigt genom att hämta stolar de inte får men efter en uppläxning från mig och K2 lugnar de ner sig så pass att de går att prata med. Vackra ögon i ett vackert ansikte uppenbarar sig på uteserveringen. Borrar sig rakt in i mig. Lång man med skinnkavaj och rågblont hår. Håller kvar blicken när jag lyfter upp min igen. Jag känner hur han rör sig mot mig. Hans hand framför näsan på mig, fimpar sin cigarett i askkoppen. Jag ser upp återigen och möts av ett sexigt leende. "Tack" sa han. Tack... Jag, jag stirrar väl som ett road kill tillbaka. Om jag inte suttit inklämd i ett hörn bland spanjorer och allt skulle jag bara resa mig och följa honom nånstans, varsomhelst. Nu satt jag fast. Han hann undan in och jag och K2 gick hem. Önskade dansarna lycka till med deras show.

Nästa dag, tåg till Uppsala och överlämning av lägenhet. Det mesta var som jag lämnat det, förutom lukten. Tycker inte om främlingars lukt i mitt hem. Lämnade fönster öppna så det kunde vädras ut.

Tillbaka i Stockholm, på Söder denna gång. M öppnar dörren till lägenheten. Jag lämnar mina saker, vi utbyter lite meningar och han följer mig tillbaka ut där vi möter upp med T. Med kamera över hennes axel och skrivblock och penna i min väska glider vi in på festivalområdet. Bekanta till oss står på scenen. Deras låtar fastnar mer och mer för varje gång.

Jag känner glädje över att vara tillbaka på denna sida landet. Snygga och intressanta människor överallt. Jag jublar över Lykke Lis fantastiska uppträdande som avslutar kvällen.

På lördag blir jag ganska överraskad av Ingenting. Jag säger yes, yes, yes, till Florence Valentins politiska mellansnack och jag upptäcker Miike Snow.

Bland glada människor dricker jag öl på Hotel Clarion. Fnissar över att det verkar ha gått vilt till där. På golvet har någon tappat och glömt sin bruna peruk. Så blir jag medveten om att jag känner igen kille från TV-programmet London Inc som står framför mig i baren. Jag måste titta konstigt på honom för han säger och skrattar, när han tar med sig sockret till sitt bord - "I'll bring it back. Don't worry." Trycker vänskapligt till min axel.

På söndag när jag tar tåget hem är jag så glad. M och T är så söta och gästvänliga. Kollegor på tidningen är så härliga. Konserterna var så bra. Besökarna var så glada. Sen ringer telefonen.

Det är mamma och hon låter orolig. En kusin till mig ligger på sjukhus och tillståndet är livshotande. Hon kanske kommer att flyttas till Uppsala. Allt började med plötsligt magont på onsdagen. Hon åkte in till akuten och där upptäckte de grej efter grej i hennes kropp. Unga vackra A... Säg att det inte händer. Hon är mamma till en liten flicka och måste finnas där. Vi lägger på och jag känner mig tung i kroppen.